pigment

Det märks att hösten redan är här.
Det blåser med vrede, fötterna är kalla fastän jag har en pläd över mitt täcke.
Kylan sveper bort en del av den resterande energin.
Var och varenda morgon vill jag ligga kvar längre, fastän det inte finns.

För har man tiden att ligga i sin säng, har man dessutom tid till annat att göra.
Kraven om att hålla sig på rätt nivå, får mig att alltid känna på av början till språng.
Som att jag ständigt springer, utan att se nästa dörr inom synhåll.
När en sak verkar falla samman, luckrar en annan upp sig.
Plötsligt är det redan oktober och
mindre än en halv månad tills högskoleansökan skall vara inne.
Det får mig att rygga ihop inombords.

Ingen vet allt, men ändå är rädslan för att göra, välja fel så förvridet stark.
Bara för ett år sedan då det var min första högskoleansökan att bestämma,
steg det både över huvud och kropp.
Att magen svullnade upp till en punkt att det inte gick att stoppa in en halv centimeter
utav fingertoppen på grund av att det inte fanns någon plats till det.

Folk som var övertygade över att det endast var en ursäkt...
tvingade mig att äta fastän en halv tesked Danio-yoghurt kändes som att svälja rakblad...
till den punkt att allting sprack och att jag kräktes fyra gånger efter varandra
så pass hårt att det även kom ut genom näsan.
Varför kunde ingen tro på en som fällde tårar utav smärta i tre kvart?
Varför behövde man bestämma sig så pass tidigt i förväg?

Det är på sätt och vis som om jag känner mig både vilsen och blind.
Ty jag vet inte vart jag skall ta vägen med mina steg.
I självfallet skulle det vara en enkel väg att bara hoppa på den andra kursen
av den japanska linjen på universitetet, men efter det?

I nutiden skulle jag inte kunna bo ensam, för då skulle allting falla tillbaka i ett ögonblick.
Skulle någonting falla mig emot, skulle jag troligtvis längs tiden sluta äta helt.
Jag känner mig bara skör och mentalt labil.
Och samtidigt känns det som om alla människor omkring mig susar, åker förbi,
med mig ensam kvar på tågstationen.
Den drömmen som kommer och jagar mig då och då under nätterna.

Så vart går en människa då, som står rakt emellan vänster och höger?
En dröm var att flytta som student till Uppsala och uppleva ett sådant liv.
Samtidigt fanns det kanske ett alternativ att studera i Japan som en utbytesstudent
längs universitetet under ett halvår.
Men båda de alternativen skulle i fallen ta plats på hösten.
Skall man lyssna på de äldre önskningarna, eller på det "förnuftet" som riktar framåt?

Varenda dag... känns det som om tåget lämnar stationen utan mig med.
Att min pjäs är en fånge i nutiden,
som endast kan se och ängsla över vad som ännu inte skett.



Dagen i sig har gått åt att studera, studera, studera...
det känns något udda då man skall ha den första tentamen i sitt liv i morgon~!
Fast en tvättäkta tentamen kanske inte är det rätta ordet,
då vi alla i kursen exakt vet vad som kommer på tentan
- sammanlagt 92 japanska tecken.
Alla i den exakta ordningen, skrivna med en tjock fude-pen(penselpenna)...
vilket gör det hela 10 gånger svårare som pricken över i:et, om man skall vara ärlig.
I synnerhet då läraren sätter minus så fort som man gör en vinkel för lutande,
eller bara ett streck för kort då det måste vara fullt i prick för att få A på tentamen.

Dock höll koncentrationen sig på en låg nivå, att jag kunde känna huvudet nicka till här och var.
Då vet jag att jag har för mycket att tänka på,
för då faller allting platt ned i marken för att mitt sinne inte orkar hålla allting upp.
Från att mitt i allting inte få äta det jag vill på grund av min mage, studierna,
till att jag skall träffa och ha samtal med min behandlare i morgon.

Det är definitivt det senare som främst fått mig upp på tårna.
Allting som är sammanpackat med energi har jag inte fått tillåtelsen att äta,
och samtidigt räcker det inte heller med att äta mjuk frukt och yoghurt som mellanmål.
Ser jag mig själv i spegeln, zoomar ögonen in på detaljerna i siluetten.
Allting med den bedömande blicken
"Har jag gått ned i vikt?",
i den negativa laddningen på tonfallet.

Allting som har med vikt att göra känns som ett spel med poker.
Är du säker i en runda, står du säkert.
Förlorar du dock, måste du lämna ifrån sig alla dina vinster,
i mitt fall troligen fria mellanmål och måltider utan våg.

Livet är ett spel.
Det finns alltid vinnare och förlorare.
Ingen står säkert på strecket för alltid.