Den som är utan

På ett vis är det oftast måndagarna som är som allra tyngst.
Skulle det kunna vara för att helgen mitt i allt nått sitt slut,
eller bara att de allra tidigaste morgnarna tär på en?

Under den timme som jag bokat ett resursrum till min studier,
kunde det kännas hur blicken bara vek av sig från kompendiets kolsvarta rader av text.
De innersta kravet att alla dessa sidor skulle vara utlästa under morgondagen,
kontrades av att energin sjönk ned till noll.
Någon sekund senare hade mobilen ställts på tio minuter medan huvudets
begravdes mellan de liggande armarna på bordet.

Kunde inte klockan bara slå om så att jag kunde åka därifrån,
till ätstörningskliniken, och sedan hem?
Samtidigt längtade jag ändå inte hem,
ty där skulle jag mötas utav damm, och ett övermannande oljud av
att pappa högg hål på väggarna längs renoveringen.
Vart jag än befann mig, verkade det inte finnas en brisande oas att andas ut i.
Ingen tom horisont bestående av tomhet förutom dess vågor.

--

"Victoria, du kan sätta dig i det lilla rummet så länge, så kommer jag"

En del av mig var glad över att till slut kunna få prata med min behandlare,
medan den andra hölls tillbaka av tanken av att det precis innan
kommit någonting i vägen för vårt samtal den förra veckan.

Enligt enkäterna sedan sexveckorskontrollen,
hade min ångest sjunkit, medan både tvång och depression gått upp.

"Du kan inte överstiga längre, för du har inget matschema längre.
Att äta mindre inför att du skulle gå på en chokladfestival,
det kallas för kompensation.
Och jag undrar ju då förstås varför du ens gör någonting sådant
efter att ha gått i en ätstörningsbehandling i ett och ett halvt år nu"

"... jag... ... det blev att känslorna tog över istället för mitt förnuft."

"Och varför lät du dem göra det?"

Jag avskydde dessa stunder då jag skulle behöva svara på sådana frågor,
som om jag vore boven i ett drama.
Och som tur är råkade jag inte le på grund av nervositeten(vilket var vanligt),
för då hade jag rätt så mycket grävt min egen grav.

Från det ena till det andra, kom till slut sådant som jag ville undvika mest av allt...
frågan över vad det fanns kvar att hjälpa mig med.
Vad var det som fortsatt behövdes hjälp med.

"Under den senaste perioden har det bara handlat om att du kommit in en gång i veckan,
och att vi pratat om mat och exakt samma saker.
Det blir inte en sådan stor skillnad.
Du får tänka över till nästa gång vad du nu behöver att ha hjälp med"

Det är en skrämmande känsla då man får höra att det kanske är vissa saker som får låtas vara,
att det är någonting som de inte kan få bort, då det kommer till friskhetskriterierna.
Från att ha att göra med min diagnos, till saker som är mer "abstrakta".
Då korsar tankar ens sinne,
sådana som frågor om att jag alltid skall känna mig som en som går på tå.
Skall jag alltid behöva tänka i mängd och analysera dessa saker på min tallrik?
Skall allting behöva kännas som kanten till överstigande,
samtidigt som att rädslan för att fallit nedåt korsar en?


---

Sekunden efter att jag hängt av mig min svarta jacka,
kom mamma runt hörnet som om hon väntade på någonting.
Frågade mig om ifall någonting särskilt sagts på kliniken
som om jag väntade på en dom.

Saker överraskar en runt hörnet.
Stress över att allting låter där hemma längs att pappa slår sönder hål på väggar
då de bestämt sig för renovering rakt nedanför mitt rum.
Mammas påpekande vid matbordet under kvällen om att jag åt allt och allt mindre,
om att jag alltid lämnade på min tallrik, med pappas medhållande.


Vad gör jag utan ätstörningskliniken?
Skall jag alltid vandra runt med reflexen att vara på min vakt och defensen igång?
Aldrig vara öppet spontan utan betraktelser kring maten?
Plötsligt kan allting omkring mig omvandlas till svart, så svart.
Det är kall och obehaglig känsla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0