pigment

Det var idag, på onsdagen, som jag skulle få träffa en sådan där "storasyster" på tjejzonen.
Var dag kunde jag träffa nya människor,
och ändå kändes någonting sådant här så mycket starkare i magen.
Kanske för att människan "skall vara där för en",
kanske för att det är just denna människa.

Hur som helst, så kunde jag inte sitta i den tröga tunnelbanetrafiken
och stirra rakt emot fönstrets spegelbild av mig själv, rättande till håret.
All denna oro över att rädslan om att inte nå upp
till människans förväntningar eller dylikt skulla aldrig ge mig ro.

Jag kunde se hur min blick reagerade på var och varenda människas rörelse mig omkring.
Vem som vandrade i rätt riktning, vem som kanske kunde vara personen.
Två enskilda kvinnor kunde jag se i mörkret vandra uppför gränden, åt samma riktning.
Den första gick förbi, den andra som kom ut ur ingenstans öppnade den gröna dörren
och jag stannade på håll så att jag inte lades märke till.
Då kom tvekan till om jag verkligen skulle öppna dörren så snarast.
Jag avskydde sådana här känslor.

Handen tryckte dock ned handtaget och fem sekunder efteråt
kunde jag se projektledaren gående emot mig med ett leende.


Inuti det rummet stod det en kvinna som projektledaren presenterade med namn.
Hon såg ut som vad man kunde kalla för normal,
varken för mycket åt det ena eller det andra hållet.
Efter att hon sagt att hon behövt gå på toaletten och sedan låst igen dörren efter sig,
kunde jag känna en djup suck dras samtidigt som
blicken började vandra på taket och alla dess detaljer.
Det gjorde den aldrig då jag saknade ord att uttrycka mig i.

Det var alltid sådana första tillfällen som var som tyngst för mitt huvud.
Vart det än var för någon plats, skulle det alltid vara den som sökte efter hjälp
som skulle yttra det första orden.
Varför var den människan där, vad behövde den hjälp med för någonting?
Hur många psykologer, samt kuratorer jag än suttit mittemot,
kändes det aldrig enklare och vanare på något vis.

Någon minut satt vi ned där framför varandra.
Hon frågade varför jag sökt dit, bad mig att berätta om mig själv.

Då strömmade orden ut ur min mun som vågor utan stopp.
Först den ena saken efter dem andra...
plötsligt fann jag mig själv sittande där endast sägandes melankoliska ting.
Det ögonblicket backade jag till i tro om att jag korsat gränsen.


Det kändes inte så pass underhållande
att det som hon frågade mig fick negativt laddade svar
eftersom att sanningen var på det viset.
Jag ville inte att människan skulle få visionen om att jag endast bestod av grått.

Och då projektledaren sedan kom in till rummet efter dryga 45 minuter
och frågade mig om hur jag kände inför att fortsättaträffas med den personen
eller prova en annan människa damp det ned någonting.

Innerst inne kände jag inte att det klickade med människan,
men hur skulle jag kunna säga det då hon satt rakt framför mig?
Det fick mig att må illa och vilja kräkas,
jag kunde inte bara säga sådana dömande och nedvärderade
ord till någon människa då jag själv visste hur illa jag själv skulle ta det.
Jag ville inte säga det... inte säga det...


Jag hatade mig själv de momentet.