pigment

hade jag läst innan, vilket även verkade stämma.
Folk strömmade utanför och musiken från en grupp bestående av ganska unga killar
slamrade i ens öron så att det kändes.


Egentligen var Hötorgshallen ett litet tabu för mig, både enligt min behandlare och jag själv.
För var gång jag åkte nedför rulltrappan, skulle dofterna framkalla bittersöt nostalgi
av dessa lördagar som jag alltid åkt ned dit för att handla "hälsosamma" ting
för mer pengar än vad jag lade ned på kläder.
På sätt och vis var det som att lägga ett öppet paket framför en som varit rökfri under en vecka.

De tillfällen som jag hade varit där hittills sedan mina mellanmål blivit fria på prov,
hade jag alltid försökt att glida bakom folkmassorna till första kassör
som inte var mannen jag alltid brukade stå och prata hälsa med.
För då han skulle få syn på en, så skulle han aldrig sluta prata om nytta.
Fastän jag hade mer kontroll nu, så var jag exakt lika fragil för hälsoprat.
Hörde jag någonting negativt om en livsmedelsvara, skulle det brännas fast innanför mina ögonlock.


En kassör kom inom mitt synhåll, samtidigt som jag innanför "hälsomannens".


Han såg på det enstaka paketet med torkade bär som jag räckte fram och såg upp.


Paketet räcktes över till kassörens händer och hans ord löd detsamma.


Samtidigt som det på ett sätt kändes dömande, kändes det som ett slags dokumenterande.
Jag köpte inte lika mycket, lika ofta.
I självfallet fick jag ju egentligen inte äta något sådant heller på grund av min mage,
men ändå kändes det som en ljus bris i ansiktet.
Att vissa tyngder lyftes från axlarna.
Sekunden jag lagt ned växeln i plånboken och påsen, vände jag mig utåt.

Det fanns saker och ting utanför denna byggnad med att uppleva.
Som att kolla på kläder, saker, hitta en fin mörkblå basker,
som att fika med min vän S som jag skulle göra vid halv tre.

Man flyr från en sak till en annan, hoppar från sten till sten för att inte falla i.
Har man lyckats falla i en gång, vill man inte uppleva svårigheten att kämpa sig upp igen.
Istället kommer det en stress att försöka få så mycket gjort som möjligt,
för att "binda ihop" det man inte vill se, så att det skall synas så lite som möjligt.
Jag visste, jag kände så hårt inombords hur mycket jag velat köpa hampafrön.
Och samtidigt var det enda att göra att hålla händerna för ögonen.

---

Till fika valde vi båda varsin rabarberpaj och soyalatte, dock min utan vanlijsås.
Det känns fortfarande för mycket med även en sås till det söta
och de som jobbar på caféet säger ofta "utan vaniljsås?" med ett leende.

Det blir ofta minst en fikautmaning var vecka på grund av bekvämlighet och
att det är viktigt för mig att lära se maten som även någonting socialt.
Och för att vara ärlig så hade jag dessutom längtat efter att smaka en rabarberpaj
trots att det är tabu att känna längtan efter söta ting.
Det handlade troligen också om att jag verkligen suktat efter någonting syrligt i smaken
då det inte är tillåtet i överhuvudtaget på hemmafronten(mama doesn't see all).

Jag kan verkligen känna hur en positiv människa i mitt sällskap påverkar mig och mitt sinne.
Jag ler mera, blir desto mer öppen och mottaglig.
Berättar om en gastroskopi för några dagar sedan och skrattar över hur hemskt det var
istället för att pressas ned och gräma mig själv över sådant som är förgånget.

Och på samma gång ligger det där svarta kvar där inuti,
det som man försöker binda fast och låta ligga still.
Ängslan över att ha kanske gått ned i vikt då jag ätit mindre,
rädslan för att falla ned i vikt och falla tillbaka.
Då jag känner mig trött i musklerna och låter den första tanken lyda

"Tänk om min vikt har minskat?".