pigment

Det finns sådana morgnar då man ibland kan höra smattrandet av regn
emot fönstret då ögonen öppnar sig.
Dessa, som får en att vilja sluta ögonen igen.
Den här morgonen var en sådan.

Regnet har jag alltis älskat som allra mest sedan jag var liten,
i synnerhet då det skulle slå hårt ned i marken.
Annars skulle det inte roligt.

Men dessa dagar,
kan jag då känna på mig att någonting kommer vandra snett.
Det gör det oftast av någon orsak,
eftersom att de gånger som dropparna faller,
känns de nästan som om de vore sympatiska med mina dagar.
Att regnet skulle fälla de tårar som inte min kropp realistiskt klarar av,
alla de känslor som inte får plats i en enda kropp.
Därför kan känslan utav ängslan slå mig medan jag fortsatt ligger kvar
under det varma täcket som stänger rummets kyla utanför.

Men jag steg förstås upp och sträckte armarna upp i vädret.
Regnet kunde inte endast bestå av någonting ont,
utan en värld utan regn är en värld utan växt och liv.
Först en sexveckorskontroll på kliniken, sedan en föreläsning på eftermiddagen,
sedan skulle jag inte behöva passa någonting resten av dagen.


Det första blicken fäste sig vid var mängden utav jackor och rockar bredvid varandra.
Nu hade den nya höstens "generation" av patienter tagits in.
För var vecka som jag kom, såg jag något nytt ansikte som var främmande.
Desto fler de var, desto mindre kändes kliniken som ett hem för mig.
De var människorna och jag var statisten som kretsade i bakgrunden.

Den inre känslan av vara halvt osynligt
kunde jag bara le med ett svagt leende mot på den yttre sidan,
medan känslan av gapande tomhet inombords tycktes töja sig ut mer.


kunde jag höra Y, en av behandlarna, säga med ett leende då våra ögon möttes.


Det var typiskt henne att säga någonting sådant, medan jag log med ett smått skakande huvud.

Blicken fördes omkring i samlingsrummet medan jag satt ned.
Ännu fem minuter, efter fem minuter till.
Vart var min behandlare, då jag hade så mycket att prata med henne om?


Jag föll lätt ned på soffans kant. Skruvade, rätade ut min nya kjol.
Efter tio minuter till, kom hon.


Efter att på sekunden rotat fram min svarta tuschpenna,
satt jag där beredd på att hon skulle komma ut med stencilerna vilken sekund som helst.
Fem minuter, sju minuter... varför kom hon inte med papperna?


Till slut kom hon och hade helt enkelt glömt bort.
Att sitta i det enskilda labbet med matvågen kände jag verkligen inte för.
Hungern fanns inte, för att inte säga att allting såg ut att vara för mycket på tallriken.
Under den hela tiden som jag stirrade på matbitarna och tomatsåsen,
brusade endast den där känslan av att behöva prata ut med någon upp.

Egentligen ville jag inte vara någonstans, utan bara ligga med täcket ovanför huvudet
så att jag inte skulle behöva påminnas av allt kaos omkring.

Mitt i väntan i samlingsrummet efteråt,
hörde jag röster om att en av min behandlares andra patienter grät i ett av vilorummen.
Sedan min behandlares röst till mig om att jag fick vänta ett tag.
Sedan att vi inte kunde ta samtalet nu, utan nästa vecka istället.


Någonting sprack inombords. Någonting var itu.
Med de två väskorna över vardera axel släpade jag mina fötter längs
den långa korridoren förbi alla dessa vilorum och kontor.
Att någonting egentligen så kort, kunde kännas så oändligt.


Då jag vandrade ut ur byggnaden möttes jag av regn.