pigment

Hur känns det att vakna en morgon, man ett moment dagen innan inte trodde skulle finnas?
Underligt... som om fötterna inte skulle stå på marken. Orealistiskt.
Som att i en dröm snava och falla, till att vakna med ett bokstavligt talat hopp upp i luften.

Handen fördes med en långsam rörelse till halsen för att känna att den fortfarande fanns till.
Den var där, samtidigt som det kändes som om någon grävt ett hål i den bakre
delen av svalget med en spade.
Hjärtat kändes fortfarande upp i halsgropen. Dunkande hårt.


var mammas första ord efter sin vanliga morgonhälsning.
Inte att jag var överraskad, utan det kunde jag ha förutspått i förväg.
Näst intill varenda morgon hade det varit den först frågan.
Vad skulle jag ha i min frukostskål, vilken frukt, vilka magvänliga livsmedel?


Momentet min hand drog ut frysdörren anlände höken.


Jag hade levt med ett komplett och låst matschema i över ett år innan dess,
men på sätt och vis kändes detta som mer påfrestande.
Att ett par ögon analyserade varenda detalj som jag tog i.

Rörde jag vid skåpet med nötter och frön, fick jag som en stöt.
Efter ett par försök blev det mer att jag vänd mot skåpen räckte upp ett paket
i luften medan jag fortsatt tittade in bland varorna.
En tredje sak var inte godkänd, en fjärde påse icke,
sesam(vilka inte hörde hemma i frukostskålen) hade min äldre syster rekommenderat,
en femte påse bestående av pumpafrön rök ur kategorin då de hade skal.


Innerst inne var jag medveten om att det var med en "god omtanke",
fast det som kändes allra mest var känslan av att strö salt över såren.
Först mitt kroppsliga tillstånd med en urgröpt hals,
för att sedan inte få känna ett behag genom att äta de goda, nyttiga sakerna jag tyckte om.
Allting var för surt, allting var för starkt, allting innehöll alltför mycket fibrer...

---

Annars har dagen i sig varit rätt så bra.
Eftersom att vi normalt inte gör så mycket tillsammans,
åkte jag och mamma till stan för att gå runt i affärer tillsammans med mera...
och äta ramen förstås(japansk buljongsoppa med nudlar)~

Magen och mitt svalg har under dagen i sig tagit energi.
Men det har jag fått försöka undvika att ägna tankarna och tid åt,
fastän det, till skillnad från innan, gjort ont att bara svälja en klunk med vatten.
Vad jag äter, vare sig konsistens eller råvara, känns det som om någon pressar
sina ena pek- och långfinger toppar emot halsen med en massiv styrka.

Hittade även ett par lägre kängor i ett mossgrönt skinn~!
Även fast det kan låta lite väl vridet, så fattade jag tycke för dem
efter att mamma efter flera utfrågningar alla gånger sagt att de satt och passade perfekt.
Det är en av de största orsakerna varför jag alltid känner mig till behag
då jag ibland tillbringar tid i affärer tillsammans med min mamma.
För det är då det är tillåtet att mänger efter mängder gånger
fortfarande vela och fråga en gång till för säkerhets skull då jag själv näst
intill aldrig tar mig i kragen och handlar något utan att vela och gräma mig själv.

Fastän allting inte är tabufritt att tala om för henne, känns det på sätt och vis som ett anderum.
Att jag för ett tillfälle kan andas ut och inte sitta med ett vitt leende som vit lögn
i pressen att vara en rolig, underhållande människa att umgås med.
Någon gång måste man ta en rast från det hela, så att i alla fall några slitningar skall hinna läka.

För annars känns det som om man blir allt och alltmer prydd med ärr inombords.
Ärr som får det allt svårare att läka ihop med omgivningen.