pigment

Mamma såg på mig med den där undrande blicken.
Med en pressande pekfingertopp snett bakom käken på mig själv,
drog jag en svagt frustrerad suck.


vände hon sig tillbaka mot min riktning,


Samtidigt, nöp jag mig något tunt om skinnet på min ena arm bakom ryggen.
Så många människor där, så många som jag aldrig ens varit i närheten av.
Först hade hon frågat mig ifall jag hade lust att träffas och
gå med henne där som veckans tillfälle, på den platsen,
dock tog det mig så emot.


Jag var feg. Rädd för att kasta mig nedför stupet totalt.
Hade inte ryggraden att ens erkänna att jag var rädd för att gå dit.
Hon hade ju själv inte den blekaste aning om den panikångest
som jag hade fått den första gången som jag befann mig där.
Bara känslan av att jag kände mig så opassande.



Och jag beslutade mig själv sekunden de orden kommit ur mammas mun
att jag verkligen skulle hålla mig kvar vid det tankesättet för dagen.
Jag skulle, och jag behövde dessutom det något enormt.

Även fastän jag inte kunde fokusera mig helartat
på boken jag skulle ha klar på universitetet,


Även fastän jag än en gång glömde mina bestick hemifrån
då jag väl skulle äta på universitetet,


Ett ständigt försökande efter ett annat,
men så fort som jag hade satt mig ned på tåget mot staden,
så kändes det så tryckande emot magen på mig.
Känslan av att jag hade strumpbyxor som satt alldeles för hårt.


Spegelbilden äcklades jag redan av så att det gott räckte,
var det här ett bekräftande på det?

Men drog jag ut kjolen, reglerade strumpbyxorna,
kändes det fortfarande trångt,
som om något pressade in längan av sina långa naglar in nedanför revbenen på mig.

Vad hände med mig egentligen?
Det här var inte normalt.
Fastän jag sat ned men en rak rygg, så gjorde det så förbannat ont.

Bara faktumet av att jag satt mitt emot mina äldre systrar
på sushistället vid Odenplan gjorde mig vettskrämd
då jag oroade mig över vad min kropp nu skulle kunna göra mot mig.

Att S sade att vi fick lov att hasta oss innan bion gjorde inte direkt saken bättre.

Tio bitar sushi var det som gällde enligt mitt matschema.
Varken mer eller mindre.


Den första laxbiten slank nedför halsen,
för att sedan framkalla det realistiska helvetet.


Jag ville skrika utav smärtan.
Den var så enorm, som knappt ens förr.
Det handlade inte längre om ett antal naglar nedanför bröstkorgen längre,
utan det var istället en dolks långa egg som jag såg framför mina ögon.



Tårarna rann nedför kinden på mig,
och de verkade ändå inte ha en annan mening i blicken.
Som om jag enbart skämtade,
som om jag bara ville slippa förbi ett antal bitar. Hoppa över.


Det finns ingenting, det fanns ingenting värre än den där känslan av maktlöshet.
Vem människan än var, så skulle hon sitta på pallen ovanför mina axlar.
Det var inte jag som skulle få göra beslut,
inte jag som skulle få ha mening om saken.
Saken skulle vara absolut och min röst värdig en nolla.

Hata, hata, hata av hela mitt hjärta.
Senaste gången jag hade haft så pass ont och behandlare hade
"tvingat" i mig, trots de 35 minuterna det tog,
hade jag känt mig på gränsen att sprängas och kräkts 4 gånger sekund efter sekund.

De såg på varandra, sedan mig, om och om igen.



Vem och vad såg de mig som egentligen?