Ett hjärta

I tisdags satt min behandlare på sitt kontor på kliniken åter igen efter tre veckors frånvaro.
Jag vågade inte knacka på, samtidigt som jag inte förstod varför.
Det fanns ingen aning om vad jag skulle säga om jag väl tog mig tag i kragen.
Knogen höll sig borta och jag såg på mitt träd ute på pysselbordet.

Längs mina drag med stiftpennan, hörde jag steg i bakgrunden, och sedan ett

"Victoria".

Hon pekade med sitt finger för att säga att vi skulle prata.


"Har du färgat håret~?"

"Gjorde det samma dag som du stack"

"Ja, jag sade ju varken "hej då" till någon här alls förutom chefen,
så vi kan väl anta att det såg ut som om jag "stack"..."

"..."

"Men har du saknat mig?",

log hon lättsamt.

"...",

en sekund efteråt hade en tår redan fällts ned längs min kind.
Jag kunde inte uttala ett ord för den stunden, utan endast nickade.
Vad jag hade saknat det,
vad jag hade saknat så mycket.
En person att kunna öppna mina tankar för, som jag kunde lita på...
så som mitt huvud kännts som på sprickpunkten.

---

"Tycker du att jag inte kan studera i någon annan stad i höst?"

"Finner du det på det sättet?"

"Jag vet inte, jag... det finns både positiva och negativa,
för- och nackdelar längs varje alternativ..."

"Hur är det, vill du må bra eller dåligt då du flyttar till en annan stad?"

"...bra, självklart"

"Just det. Du vet inte hur det står till i höst,
du kanske fortfarande går i behandling vid den tiden.
Är det inte då bättre att ta en termin till att stanna kvar och
stärka dig själv så att du en dag till slut känner dig redo?

(Det är rätt, det förstår även jag, men...")
"Men hur skall jag göra med valet om VAD jag skall studera?
Mamma tycker att jag skall läsa språk,
japanska för att hitta tillbaka till mig själv,
samtidigt som inte har en användning för det i framtiden.
Här och nu eller att se framåt...
jag kanske inte orkar det andra alternativet medan jag
definitivt kommer att få ångest av det ena...
jag vet inte, jag vet inte"

Hon lutade sig fram mot bordet och satte sitt pekfinger
emot den vänstra sidan av min bringa.

"Lyssna på ditt hjärta.
Lyssna på vad det säger dig"

Så sant som det var. Så sant.
Men hur var det om en människa knappt hade ett resterande hjärta kvar?

En gymnasietid med all fokus på studier och besatthet av nummer och storlekar,
vilka alla med tiden långsamt övergrep min känsla och passion.
Åt upp det. Bit för bit.
Prestation. Acceptans. En enda stor törst efter seger.

Bara den bokstavliga känslan av att någon huggit av mina vingar till "himmelen"
genom att mura upp en vägg emellan mig och kontrollen. Recepten och hälsosurfandet.
I mitt undre omedvetna sringer mina ben ständigt ifrån yxorna,
i rädslan av att de kanske skall kapa dem med.



Ett år av behandling i april och längtan är fortsatt så stor.
Så pass att jag vill skrika och gråta utav en ren desperation.
Vad finns förutom maten, vad finns det utom "passionen" för kontrollens väggar och mur?

Det finns ingenting, det finns för guds skull ingenting!!
Det finns inga känslor som värmer,
inga som motiverar mig att ta steg framåt med glädje.
Bara tankar som berättar för mig om vad som
ständigt behöver och skall göras i vardagen.

Hur odlar man sig ett nytt hjärta?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0