Att greppa

Imorgon, så kommer jag att träffa min behandlare åter igen efter att hon varit ledig.
I över tre veckors tid.

Och jag... vet innerst inne inte vad jag känner inför det, om man talar helt och hållet.

Min ena sida har lusten att ropa

"Åh, äntligen är hon tillbaka till slut! Jag har verkligen saknat henne!".

Den andra

"Var har du varit. Då jag behövde dig som allra mest?".


Kommer det bland hennes första ord bestå av ett

"Varför har du inte föjt ditt matschema helt?",
"Du kan inte bara sluta försöka bara jag är borta
- jag kommer inte att vara din behandlare under hela ditt liv!",
"Du kunde ha gjort det bättre, Victoria"?

Jag vill inte veta... jag vill inte vara så tillbakabucklad utav ren ängslan och oro.
Samtidigt som jag känner mig som en löpande människa i öknen.
Det finns ingen oas, det finns ingen individ att hålla om handen hårt.
Jag vill inte se hallucinationer av att allting kommer att vara okej,
jag vill att de skall vara äkta.

På ett sätt så förbannar jag min egen kropp,
och likaså den mig genom att sätta min sömn på grund och
framhäva magkatarr längs en enda lång migrän.
Det räcker inte med att jag hatar min egen spegelbild längre verkar det som.

Finns det någonstans att greppa tag sig i utan att senare vara tvungen att släppa taget?


Kommentarer
Postat av: michaela

<3<3<3

2010-03-22 @ 20:50:17
URL: http://understarlight.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0