Känsla och förnuft

- På tunnelbanan till Hornstull idag, söndag... -

satt jag och mamma mitt emot varandra.
Som alltid, såg jag mig omkring,
i hopp om att finna en nyligen uppsatt reklam att fästa mina ögon på.

Den rakt åt min vänstra axel var limegrön med en bild föreställande
en hand med de två mellersta fingrarna nedåtpressade i flatan.
"Jag älskar dig", stod det nedanför.
I andra ord var det ett plakat propagerande för studerande av teckenspråk.

Utan att tänka alltför mycket,
flaxade jag med mina fingrar och formade fingrarna därefter.
Tittade upp, tittade på dem, tittade upp på det ännu en gång igen.

("Sweet, då har jag lärt mig någonting nytt idag iallafall...")

"Hur skulle du tycka om att det, Victoria?"

Min blick for tvärt upp i luften.

("V-va...??")
"V-vad då, menar du teckenspråk??"

"Nej, språk i överhuvudtaget.
Det är så himla synd, verkligen att du släppte taget om din japanska.
Du som har en sådan stor talang för språk..."

("Varför behövde det här komma nu...")
"Jag vill inte bli tolk"

"Det har jag inte sagt.
Varför inte?"

"Därför att jag inte vill vara det.
Det är tråkigt, jag vill känna att jag gör någonting
som jag känner motivationen för att ha roligt med"

"..."

"Dessutom så är det ju inte direkt som om man kan
bli mycket mer genom att lära sig ett språk.
Jag vill inte vara en sådan människa som vid trettioårsåldern plötsligt kommar på att
"Oj, nu vet jag vad jag skall bli...!"
Då har jag slösat bort det bästa åren under mitt liv.
Jag vill känna att jag får ut någonting av att ens studera"

"Ja, men vad vill du annars bli?"

"Jag har under de senaste åren alltid haft tre saker som jag varit intresserad av.
Språk. Bild. Och psykologi.
Språk är roligt, ja, men jag vill inte bli tolk.
Bild, visst, men hur många lyckas med att bli konstnär?
Och sedan psykologi... som också är svårt att komma in på fan..."

"Jag tycker att du skall plugga japanska.
Just nu handlar det inte om att fokusera så långt framåt.
Det handlar om just nu, och att du skall börja må bättre!"

"... och det sker genom att läsa lite språk?"

"För din del tror jag det faktiskt. Iallafall en liten del.
Du måste hitta tillbaka till dig själv igen.
Du måste hitta tillbaka till det som du tycker om"



... det är ju inte exakt som att det av alla språk är så
himmelskt enkelt att komma in på universitetet.
Sedan finns ju den där ständiga oron över vad som sker alltför långt framåt i tiden.
Och ändå så fick hon mig att öppna upp en del av mina minnen,
som på något sätt gömts långt, långt innan för mina väggar.

Så som jag ville lära mig, så som jag var stolt över att ha funnit något som helst nytt.
Så som jag ständigt klottrade och klottrade att det inte fanns en ren sida i mina skrivhäften.
Att jag visade upp mina rättade prov med högsta betyg.
Fastän jag bortsett från de obligatoriska läste tyska, latin och det språket...
så var det det språket som jag ville till lektionen för.

Faktumet att jag förförra sommaren var i självaste landet,
kunde jag se hur jag släppt alla mina tyngder - det fanns inget ont mer.
Det fanns bara oändliga avenyer att utforska byggt utav det som jag tyckte om som allra mest.


Och allting hade utbytts av studier och tankar över mat i slutändan.
Ett ständigt kontrollhavande och räknande av kalorier
- jag, som hatade matten över allting i skolan.

Jag vill så mycket, trots att jag inte kan sätta punkten på det.
Det finns ingen känsla, utan bara enbart förnuft.

Jag vet inte åt vilken riktning som jag skall kliva med mitt steg.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0