pigment

En av de saker och ting som jag föraktar mest med mig själv,
det är dessa alltmer ofta tider då mitt alter och mitt ego
på ett sätt krockar till i en neda stor konflikt.

Skall jag lyssna på min kropp,
eller skall jag lyssna på mitt såkallade förnuft?

Att jag var tvungen att lägga mig ned på min spikmatta i en halvtimme så fort
jag kommit hem på grund av att min migrän nära höll på att pressa ur mig.
Så som mina tankar inte ens kunde sätta fokus på en punkt,
mina ögon kände till och med smärta i sig.

Bara den enda men ändå så koncentrerade känslan av svag- och hjälplöshet.


Hur jag låg på min säng, med en nacke som bly att den tryckte mig ned mot kudden.
Samtidigt som jag visste att jag skulle få genomlida ångesten av att vara värd noll.

Den slog till nu, vid tiosnåret på kvällen.
Den upptäckta tanken av att jag inte gjort någonting alls sedan jag kommit hem...
att jag började gå runt i rummet, fram och tillbaka, få idéer om att dammsuga.
Jag kan inte koppla av.
Jag kan inte koppla av alls...

Det driver mig till vansinne.