Bakåt och framåt

Idag sade även min vikarierande behandlare att högskolestudier
i en annan stad i höst var utom mitt räckhåll.
Vem kunde veta ifall jag fortsatt skulle vara en del av behandlingen vid den tiden?
Skulle jag hoppa ut i det stora medan jag inte var fullständigt hälsosam i mitt sätt,
så skulle jag falla bakåt igen.
Det hörde inte till det ovanliga.
Och ändå så frågade jag om och om igen för att vara på den säkra sidan...

Följer jag min egen vilja,
så måste jag även följa den branta stigen av risker.

--
"Om du inte hade börjat behandlingen förut,
så hade du varit död vid den här tidspunkten"

"Inte död väl...(ahaha...)"

Men hennes blick hade strålat igenom ögonen på mig och därefter huvudet.
Känslan var så iallafall.
--

April, april, din dumma sill...
tänka sig vad betydelsen av den kommande månaden plötsligt har för mig.
Inte bara att jag själv är en vädur född i dess början,
utan också sällskapet av min årsdag för behandlingen...
det är så vanvettigt på ett udda sätt.

Ett år, ett år...
så som jag blev chockad över den som gått på behandlingen
sedan november då jag var ny där.
Jag trodde att jag skulle vara färdig där efter sex veckor
att jag oroligt räknade dagarna tyst för mig själv.

Som om det blev på det viset.
Min största närvaro på skolan efter dess var min egen studentdag.
För min egen del minns hur den innerst inne inte verkade ha någon
som helst lockande innebörd i sig,
det var min familj som sprang runt med ett leende på läpparna.
Varför? Jag behövde inte studenten.
Jag hade ingen glädje av den borsett från att jag slapp sätta min fot på gymnasiet igen.
Tanken gjorde mig glad, samtidigt uyte i det osäkra...

och det känns likaså ännu den här gången på ett sätt.
Tjugo hela år,
är inte det den dagen som räknas till en människas
mest högtidliga egocentrerade dag i livet?
Raka vägen till systemet...
stoltsamt trycka upp ID-kortet i kassörens tvekande ansiktsuttryck.
Supa sig full så in i gatan...

Jag vet inte, det rycker jag på något sätt mina axlar åt.
En exakt månad tills mitt beslut angående min högskoleansökan skall vara inlämnad.
Vem vet, kanske är mina snart 20 år början på ett nytt kapitel i mitt liv?
Tiden får allt se.



Kommentarer
Postat av: Miranda

Ge dig själv tid vännen! Tänk så mycket du lagt ner på din behandling, du är nästan framme. Håll ut! Du är fortfarande ung och kan studera på annan ort när du är helt frisk!



Du är stark!



Kram

2010-03-17 @ 07:03:43
URL: http://www.mybordergirl.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0