Att greppa sig tag i någonting

Bara tanken om faktumet att högskoleansökan skulle vara så pass nära nu,
stressar upp mig något så rejält.

Jag kan inte lägga ut min ilska och rädsla på någon annan människa.
Jag kan bara förbanna för mig själv inombords då min behandlare fortsatt är
frånvarande från ätstörningskliniken då jag behöver henne som alla mest.
Förbanna över att allting tycks driva förbi utan att kunnas greppas tag i.

"Det är inte en chans", "Ingen chans"...

varför behövde hon, av alla människor uttrycka de orden?
Utan att människorna omkring mig än fått säga deras tankar om det,
vet jag inte vilket håll jag skall rikta mina steg åt.

Jag lever, jag andas.
Men det finns ingenting som utan en tanke ger mig en skjuts framåt.
Det känns som om min hela motivation tar stryk av det allra minsta
och luckras upp i allt fler sprickor.

"Ingen chans"...

Det är ju motivationen som håller mig ihop,
det är den som håller mina fötter ovanpå den strama linan och inte nedanför.


Yoga på onsdagarna... universitetet på måndagarna
i sällskap av torsdagarna, habiliteringen, coach...
mitt liv består inte av ett enda noll.
Det består av saker,
dock att de endast verkar bestå av mängder av luft och ingen kärna.

Vart mina löpande steg än löper,
känns det inte som någonting värmande att greppa tag i.
Det finns inte saker inte brister itu i tusen bitar.


Jag lever, jag andas.
Jag är ett enda stort, tomt skal.







Kommentarer
Postat av: Wilda

SV: Ja, hunden får passa sig! Skumt nog så har alla hundar jag sett haft grym balans!

2010-03-16 @ 16:44:57
URL: http://wilda.blogg.se/
Postat av: Malin

ge inte upp på jakten efter någonting att hålla fast i, det kommer (åtminstoende tror jag det)



fortsätt leta <3

2010-03-16 @ 20:47:47
URL: http://hallonte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0