pigment

Vad är tillåtet att låta sig yttras och vad är inte egentligen?

Jag är själv medveten om att jag fäster mig vid just småsmå detaljer,
som jag inte kan lossa greppet om, men vad ifall de verkligen syns över det?

Minnerna av hur jag knappt kunde låta mig själv ligga ned på min yogamatta
under onsdagspassen i fjol eftersom att höftbenen stack ut åt alla håll
har börjat skifta framför mina ögon än en gång igen.

Det handlar inte om att jag ser mig själv i spegeln,
utan tjejen som för dte mesta står framför mig på mina yogapass.
Benen är streck, likaså armarna bara att nerverna
inte sticker ut ur dem som min gjorde förr.

Ifall de gör eller inte, det spelar egentligen ingen roll(självklart att det gör det!).
Ändå så börjar man någonstans, från någon punkt
och det är det som får mig att "backa ett steg baklänges".

En del av mig vill så gärna fråga henne ifall hon mår bra,
"Har du den där kroppsbyggnaden normalt, eller?"
- men hur skulle jag möjligtvis kunna göra det?

Det är inte direkt att jag skulle dra pappas version som han förr vid
ett tillfälle körde på min äldre syster då hon en kväll skulle ut
- "Vad fan, du ser ju ut som rena skelettet, ju!"

Det finns nog de som påstår att ärligheten varar längst,
vilket tillfälle och ämne det än må handla om,
men ett sådant här syfte kan vara så emotionellt fatalt för en människa.

Usch, minnerna av hur jag såg mig omkring på gymmet för att hålla
koll så att ingen kom bakifrån ryggen på mig för att påpeka.
Jag ville ha min kropp på det sättet,
och ändå så var jag så känslig för ord och anklaganden.

Kanske är den där tjejen byggd på det där sättet från början, kanske är hon det.
Och ändå kan jag inte hålla ögonen borta från att "analysera" och hoppa på hypoteser.
Samtidigt som jag inte vill känna mig som en offensiv till attack,
känns det som om det är mitt lilla ansvar.

Just nu kan jag bara se på.
Jag vet inte vad jag skall göra.