pigment

Det känns som om jag kommit av mig själv rejält på sistone,
för att inte säga mina uppdateringar som sinat allt mer.
Det har inte blivit bättre precis sedan sist,
men jag skall försöka hitta tillbaka till skrivandet igen
- det skall jag~!

Då jag tänker på vad som kommer ut ur min mun dessa dagar,
så verkar det som om allting hör till den negativa vinkeln.
Från ett "nej", till mängder av "inte", "hatar"...
hela jag består av en industriverksamhet utav pilar med riktningen nedåt.

Dock har jag långsamt insett hur saker ständigt skiftar inuti mitt huvud,
så att jag börjar se vad jag inte såg förr.
Jag gör så mycket mer, det händer saker i mitt liv.

Det gjorde det inte förr,
innan jag var tvungen att äta längs min behandling.
Det är först nu, som jag verkligen insett hur förbannat egocentrisk
en ätstörning gör en människa till.

"Jag", "Jag", "Jag".
"Räkna", "Räkna", och mer att "Räkna".

Som om en undernärd människa har tiden att
fokusera på allting som sker omkring den
- då hon/han själv redan knappt ens kan tänka klart.

Jag kunde för guds skull inte läsa en bok,
det tog på tok för mycket tid att ens försöka.

Utan att jag ens tänkte på det förrän nu,
så gick jag direkt ifrån middagsbordet när klar medan
de andra satt kvar där och pratade i en halvtimme.
De skulle nog ifrågasätta min portionsstorlek,
för att inte säga att de var och varenda gång sneglade blicken åt den.
Vid vissa tillfällen hade jag lusten att luta fram min
armbåge något "oskyldigt" för att dölja tallriken.

Det var Jag mot Världen.
Alla var enligt mina ögon i form av allianser emot mig.
Varför kunde de inte förstå?
Varför kunde de inte greppa att det faktiskt
fanns människor som var smalare än mig i verkligheten?

Det fanns de bilder som visade min misär ännu tydligare,
men de bestämde jag mig själv för att hålla tillbaka.
Dessutom hade jag bar och naken överkropp i de allra flesta då
jag ville "dokumentera vad som stack ut och inte.

Ingen fick röra mig.
Ett pekfinger längs min högra överarm minns jag som
det realistiska helvetet på jorden, bestående av tusen vässade nålar.
Ett pekfinger, rakt på mina utåtbucklade nerver eftersom
att det yttre lagret knappt ens fanns till mer,
som fick mig att skrika av smärta.

Samtidigt som jag fortsatt har förbannade svårigheter,
dels med maten,
så finns det ändå de som jag uppskattar.

Det finns saker som jag lär mig själv att vara tacksam för.
Jag försöker lära mig själv att lita på folk(även om det är svårt).


Huvudsaken är att jag i alla fall försöker.

Det är den viktigaste nyckeln en människa har.

Att försöka.