På gränsen
På måndag skall jag börja äta utan mått till alla måltider förutom lunch och middag.
Egentligen hade jag önskemålet att istället prova på att dumpa min våg,
men jag antar att de vet vad de håller på med.
Uugh, vad tänkte jag på egentligen?
Nu när jag smält ned orden, så inser jag vilken glapp käft jag egentligen har.
Inga mått, då förlorar jag den fullständiga, trygga kontrollen.
Den kan lika gärna glida åt det överstigande och
det river samtidigt som det tynger ned mina axlar.
Jag känner att jag verkligen är i behovet av kontrollen,
speciellt nu då allting verkar glida ur mina grepp.
Då allting verkar tyda på att jag inte räcker till.
Idag tog jag min första tablett till frukosten.
Enligt läkaren som jag bokat tid till igår,
var det en irritation i magen med inriktning på magkatarr.
Ganska definitivt beroende på min känslighet för stress.
Jag ville bara hem. Och sova på soffan.
Bara att hålla ögonkontakten med honom var en svårighet i sig.
Ett enda ständigt hoppandes om att han skulle vända över till mammas sida.
... Så nu är det tabletter som gäller för min del~!
Och böcker, mängder av dem.
Men någonting måste man ju ändå tåla som människa.
Egentligen hade jag önskemålet att istället prova på att dumpa min våg,
men jag antar att de vet vad de håller på med.
---
"Det är ju knappt ens en skillnad med bara måtten!"
---
"Det är ju knappt ens en skillnad med bara måtten!"
---
Uugh, vad tänkte jag på egentligen?
Nu när jag smält ned orden, så inser jag vilken glapp käft jag egentligen har.
Inga mått, då förlorar jag den fullständiga, trygga kontrollen.
Den kan lika gärna glida åt det överstigande och
det river samtidigt som det tynger ned mina axlar.
Jag känner att jag verkligen är i behovet av kontrollen,
speciellt nu då allting verkar glida ur mina grepp.
Då allting verkar tyda på att jag inte räcker till.
--
Idag tog jag min första tablett till frukosten.
Enligt läkaren som jag bokat tid till igår,
var det en irritation i magen med inriktning på magkatarr.
Ganska definitivt beroende på min känslighet för stress.
Jag ville bara hem. Och sova på soffan.
"Mm", "Mm", "Aah", "Ja..."
Bara att hålla ögonkontakten med honom var en svårighet i sig.
Ett enda ständigt hoppandes om att han skulle vända över till mammas sida.
... Så nu är det tabletter som gäller för min del~!
Och böcker, mängder av dem.
Men någonting måste man ju ändå tåla som människa.
Kommentarer
Postat av: michaela
det är svårt att släppa kontrollen med måtten, men det är värt det. och jag tror att du visst är redo, jag tror att du klarar det.
försök i alla fall. kramar <3
Postat av: Malin
du kan göra detta, viktoria, jag tror på dig <3
Postat av: Therese "tisa"
Jag förstår att det känns jobbigt med måtten.
Jag hade själv det väldigt jobbigt med det.
Dom första dagarna utan mått och jag klättrade (typ, nästan) på väggarna. Och vid måltiderna kändes det alltid som att jag glömt något.
Men det viktigaste av allt.
När jag kört utan mått ett tag, så började det sakta men säkert, kännas så skönt att inte behöva styras av dom.
Och jag skulle aldrig vilja mäta upp maten på det viset igen.
Du kan, du kan. Det är jag säker på <3
Kram
Trackback
