pigment

I fredags var det min sista dag på kliniken innan min fyra veckors semester.

På ett sätt och vis... fann jag inte något tycke alls för en så pass lång "frihet".
Längs den tomma tiden, skulle förstås kraven och alla dess tvång komma.
Varenda dag skall vara full, varenda dag skall vara nyttig.
Stannar man hemma en alltför lång tid, driver det en till vansinne.

Men värst av allting... är känslan av övergivenhet.
För guds skull, jag tog studenten i fjol, är en "vuxen" människa.
Folk arbetar, även de behöver lov.
Och ändå så kändes det som om jag var ett barn lämnat ifrån.
Att den innersta rädslan för försumman, svek skrek inombords.

Jag kunde redan förutse känslan av att vilja krypa in i hörnet,
med händerna för mitt ansikte.
Utav en förfäran så pass stark, fastän ingen skulle förstå varför.
Händerna för öronen, för att blockera de ljudlösa rösterna
om att jag alltid till slut skulle bli lämnad för evig tid.
Ingen vill ha denna människa, inte som den ser ut.


Kliniken var nästan fullkomligt tom på folk.
Det var fler behandlare än patienter där.
De allra flesta ville inte ens komma dit under sommaren,
för att få känna sig fria.
Lugnet hade en något fin faktor i sig,
men det allra bästa var då människorna svämmades där.
Då de flesta ökade på med mellanmålet för att sedan ta den bästa platsen i soffan.
Folk runt omkring min egen ålder, där för samma syfte, för samma sak.
Kanske var det detta som fick det att kännas som en oas för min del,
att människorna där på något vis hade en gemenskap med varandra.


Min behandlare visade att vi skulle sätta oss ute i solen
och jag satte på mig mina blå, något slitna converse.
Sekunden som jag stänger dörren bakom mig, slår det mig bara visionen
om hur det skulle vara om ett år.
Skulle vi ens prata då, skulle jag vara en patient här? Skulle jag andas och leva?
Tanken ville jag inte ens ha på huvudet.
Behandlingen var det enda i mitt liv som jag tänkte på "här och nu",
allting bestod av ängslan och oro över vad som inte ens skett ännu i mitt liv.


Jag fick komma in till kontoret och ta ett sådant där "belönings"-paket
för att ha kämpat bra på sistone.
Då hon räckte ut armarna för att ge mig en kram, föll det i marken inombords mentalt.
Jag ville inte detta, jag ville inte det. Jag skulle inte klara av det.

När vi höll om varandra, höll jag hårdare och hon detsamma som respons.
Mina armar ville hålla hårdare egentligen, men då skulle det skada.
För att visa att jag mentalt inte ville släppa taget,
tårarna hölls inne så pass att det gjorde ont.
Jag ville inte överges. Ville inte bli lämnad.

Efter jag sett min behandlare försvinna ut ur sikte,
och sekunden som dörren gått igen efter mig, föll dem.
Tårarna rann ned, för att separation gjorde så pass ont.

[Vad jag skrivit i fjol dagen innan semestern på min dåvarande blogg(kopierat)]

Ångest

 

Det regnade när min väckarklocka ringde till imorse, nästan som om vädret berättade för mig att stanna hemma. P-I-Z-Z-A, jag ville inte ha det. Det var den sista dagen innan min lilla "ledighet" från kliniken, sista dagen innan min bahandlare skulle dra iväg på semester, dagen då jag än en gång skulle möta min nemesis, pizzan. Jag vet, jag hade bestämt mig och tagit ett beslut dagen innan, men lite tog det iallafall emot inombords. En klump, eller rättare sagt en sten i bröstet. Det kändes som om allting runtom mig tog av min energi på något sätt. Jag var under en ständig oro.

Nu hade jag iallafall bestämt mig för att jag ville ha på mig det där linnet, inte hålla på och ständigt dölja min "färgade" arm. Ingen ork att bry mig. Jag hade inte slagit den dagen innan, vad jag kom ihåg, så det skulle nog inte synas lika väl. Vi var bara tre patienter vid frukosten, så det var ändå inte så illa. Lade bara märke till att killen, som vikarierade kökspersonen, sneglade en aning.

"Sååå... är du redo att gå?"

Vi drog rätt så snart efter förmiddagsmellanmålet, runt kvart över elva-snåret, min behandlare och jag. Det var första gången jag hade tillbringat en ensam tid med henne, bortsett från samtalen och då jag fått på skarpen efter att inte ha lytt reglerna omkring mig på kliniken. Det kändes rätt så speciellt, rätt så roligt, även fast jag djupt inne inte såg fram emot lunchen. Vi var mer som två personer än behandlare och patient. Två personer som gick och pratade om allt möjligt. Hon såg fram emot sin semester, skulle hälsa på under en vecka i Karlstad, där hon studerade för inte alltför länge sedan. Det var den bästa tiden i hennes liv, den gemenskapen, det sociala som en "påtvingar" sig själv genom att bo med andra studenter under ett och samma tak. På ett eller ett annat sätt var det hennes hem, en kär plats om hennes hjärta. Jag ville själv uppleva det, komma till en plats där allting omkring mig var nytt, där jag automatiskt fick vrida om mina rutiner och börja på nytt. Hon frågade ifall det inte var så att jag hade sökt i höst ändå.

"Nej, inte än"

Jag skulle inte hasta och inte stressa. Jag skulle ta det i min mentala och fysiska takt, ta emot steg för steg. Huvudsaken var att jag hade mitt mål utsatt. "----, slutstation", kunde jag höra högtalarna utropa. Dags att gå av.

 

"Nåå, vad ska du ha för någon pizza då"

"Äum, jag har inte ätit alltför många... har ätit capriccosa iallafall"

"Då tar vi en capriccosa för att göra det hela enkelt!"

Det var inte juice, utan läsk som gällde. Perfekt. Det ena var mer näringsrikt än det andra. Frågan var bara vilket av dem. Trots att jag aldrig brukade ta mer grönsaker utöver de kokta sjuttio grammen under mina vanliga mål, hade jag en hög med rivna morötter på en liten tallrik bredvid. "Någonting måste jag få ut av det iallafall", "Något näringsrikt, vitaminrikt!". Men vad gjorde det för någon skillnad egentligen? Den var ju fortfarande där. Pizzan, den var fortfarande där och ingen annanstans.

"Så, nu får du börja äta. Du får hela 30 minuter på dig idag eftersom att det är lite speciellt den här dagen"

"J-jag har faktikst aldrig ätit en halv pizza förr..."

"Du hör till en minoritet isåfall. Ingen av mina vänner äter någonsin en halv, de äter oftast en hel. Jag vet, nästa gång kan vi ju ta tre fjärdedelars, och sen en hel!"

Även fast jag oftast hade lite svårt för att tolka ironi, så kunde även jag fatta att hon inte var seriös. Hon försökte bara lätta stämningen. Bara göra det en aning lättare. Självklart kunde jag inte sitta där som ett enda åskmoln. Dra till ett svagt, vitt leende och

"Och ifall jag sköter mig  extra bra, två stycken..."

"Jag kan äta två stycken! Jag vann då jag och mina kompisar skulle äta sushibitar"

"...hur många"

"TRETTIO stycken! Och jag är inte överviktig, eller hur"

"Du tränar. Muskel och muskel..."

"Då äter jag mer~"
"Men nu får du börja äta"

Jag greppade tag i gaffeln, men hade ingen aning om att börja. Jag ville inte äta den, inte alls, men vad skulle jag göra? Hon skulle aldrig bara låta mig slippa, inte ens ifall det gick en timmes tid. Det fanns inga näringsdrycker att mäta upp i. Allt glänste, från den ena kansten till den andra. "Får väl börja med det närmaste till grönt..." Efter att ha grävt lite grann i morotshögen, tryckte jag ned gaffeln i den mest centrala champinjonen. Det som rann flott ur den, rann någon svart vätska...

 

"Det här är inte normalt! Ser du inte, det är svart...!"

"Det är bara champinjonerna. Ta en större tugga nu"

När jag tog en tugga, blev det  "Större bit", "Lägg till mer" det ena efter det andra. Vart jag än vände mig, ifall jag ville skölja ned flottet, stod det ett glas med flytande, kolsyrat sockerspad, ifall motsatsen en flottig "pannkaka" jag nästan själv kunde se min spegelbild i.

"Oooch så en större tugga"

Jag kunde inte sitta och gråta där jag satt, restaurangen var ju placerad i centrumets allra mitt. Men när den sista tuggan återstod, rann tårarna. "Jag ville inte, jag vill inte... ta bort den...".

"Du klarade det! Du var jätteduktig och kämpade på"

Vad hade jag annars kunnat göra. Jag hade bara fått dra ut på tiden en timme, inte låta det gå. Det fanns ju inget val. Hon trodde säkert att jag klarade det utan problem, jag stod inte och skrek av panik. Men så hade det varit förr. Det allra värsta skulle, precis som i de allra flesta fall, komma efter ett tag.

"Kom, ska vi gå runt och kolla lite i centrumet lite grann? Eller vill du gå tillbaka direkt?"

"Nej. Hellre vad som helst än att sitta och mögla i soffan på kliniken"

Hon lade sin arm över min axel och var mer uppåt än alla omkring oss. Hon ville in och titta i en blomaffär, men ändrade sig efter ett tag då hon sett att det inte var som presentsaker där inne. Ville gå in i de billiga småaffärerna utan att hitta någonting. Hon tittade till och med på nyckelringarna i en verktygsaffär. "Vad letar hon efter...?" Sedan slog det mig. "Letar hon efter någonting att ge till mig som "Du klarade det"-present?". Efter att ha vandrat och inte hittat någonting i över huvud taget, sade hon att hon bara skulle in och handla ett sängset på Hemtex, som hon skulle ha med sig ned till Karlstad. "Vad tänkte jag? Det är ju inte som om hon skulle handla någonting åt mig? Vad tänker jag egentligen?". Sedan kom den. Den enroma tyngden i mitt bröst. "Vad har jag gjort?", "Det kommer en sak efter det andra, allting blir bara fel.", "Jag hatar mitt liv, jag hatar allting". Hela min kropp stelnade till och mina ögon fylldes.

"Kom, vi går tillbaka nu"

Hon stannade till vid Guldfynd och tittade vid den billiga smyckehyllan innan hon än en gång lade sin arm över min axel och gick framåt. När vi gick förbi den lilla "Life- butiken, varnade hon mig för att titta dit på skoj. Jag hade redan sett den innan. De var inte bra, de butikerna, bara en massa hostmediciner och inget roligt knappt.

"Du vet... jag menade vad jag sade om att jag adrig ätit en pizzahalva förut. När vi var fem hemma blev det två stycken, och då inklusive pappa. Min syster är en sån där person som dricker, soja-, havremjölk, äter quinoa... och min bror... när jag hälsade på honom nere i Lund när jag gick i åttan, kan jag minnas vad han sade när vi ätit pizza en kväll. "Usch, jag känner mig så uppsvullen".

En del av mig kunde inte förstå det hela. Varför var det egentligen så nödvädigt att äta skit? Vi var inte en sådan familj. Jovisst kunde det bli mammas ostbågar, vissa påsar med godis på helgerna, för att inte säga de där dagliga doserna av Eriksberg- öl och rödvin där hemma, men ändå. Jag kan fortforande minnas den julaftonen under mitt första gymnasieår. "Åååhh, vad kommer jag att få av R? Han vet vad jag tycker om, säkert någon japansk bok...". Jag fick ett rött träningslinne. En glasburk med vitaminpiller. En tub med C-vitaminbrus. Jag var rent ut sagt rasande, rev julpappret i tusen bitar. Folket omkring mig frågade ifall jag inte blev glad. Hade jag tackat min honom för julklappen i över huvud taget. Min egen bror hade i ett annat synonym uttryckt "Rör på fläsket"! Förstå att ta illa upp där, speciellt då jag redan hatade min kropp som den var.

"Då är din bror annorlunda från de allra flesta"

Medan vi stod i rulltrappan ned till ---- tunnelbanestation var mina knogar var ihopklämda. "Stå emot, Victoria, stå emot", "Var inte svagare än du redan är".

"Vad tänker du på Victoria?"

"Nej, inget. Ingenting speciellt..."
("Allting. Jag hatar allting")

I en ständig kamp om att hålla tårarna inne, bet jag på insidan av läppen. Jag hatade det. Jag hade varit tvungen att pressa ned en piza - som inte ens var god. Min behandlare skulle vara borta i nästan en månad. Det gjorde ont. Det satt fortfarande i märgen, den där genom tiderna permanenta rädslan för att än en gång bli lämnad och skickad vidare. Hon skulle inte lämna mig, hon skulle bara ta semester, inget mer. Inget mer. "Hon har själv ett liv, Victoria".

När vi nådde tunnelbanan och såg tåget stå inne, sprang vi för fullt. Det kändes lite underligt att springa kapp med min egen behandlare, som normalt inte ens tillät mig att ta en promenad. Vi satte oss flåsande ned oss på de närmaste sittplatserna pustade ut med djupa suckar. Tårarna läckte över.

"Vad är det som är tungt, Victoria Är det pizzan? Är det att jag ska gå på semester?"

"Allt. Allting. Jag hatar allting!"

Hela vägen tillbaka, genom det duggande regnet, höll hon armen om mig tills vi kom fram till kliniken. Det var nästan tomt. Alla patienter, förutom en, som hade varit där under dagen, hade dragit därifrån. Det var öde att gå där, igenom korridorerna. På något sätt stod jag inte ut. "Är det så här det kommer att bli i höst där hemma? När mina systrar än en gång flyttar in till stan igen?". Behandlaren sade till mig att det var dags för vårat samtal där hon gick igenom hur det skulle vara under hennes ledighet. Inget annorlunda, bara andra behandlare under tiden.

"Victoria, jag kommer inte att lämna dig, kommer aldrig att göra det. Du kommer inte att skickas vidare. Jag kommer tillbaka om tre veckor, tre veckor som bara kommer att glida förbi"

Vid mellanmålet satt praktikanten och höll koll vid min sida, "Förstås", och gjorde ett par försök till konsversation:

"Vad gjrorde ni efter ni hade ätit då?"

"Hon letade efter någonting i affärer som hon inte hittade..."

"C, vad var det du letade efter?"

"Va? Ooohh, nej, jag hade tappat den ena pluppen, så jag kollade efter något örhänge att ha"

Ooohh... det var inte för mig. Men självklart... jag var inte överraskad. Jag var van med att inte få överraskningar på det sättet.

"Jag kan sitta kvar med henne nu"

Hon satte sig bredvid mig för att få ett par sista ord och räckte ut någonting ur sitt block.

"Här. Du får gå på bio med din syster, göra någonting kul"

Det var en biocheck. Även fast det inte var någonting att rent ut sagt behålla som ett minne, ville jag nästan inte göra av med den. Den var ett minne.

"Kom ihåg nu att du är stark. Du får lova att kämpa på nu medan jag är borta, okej? Okej?"

 

När vi två väl hade gått åt separata vägar, satte jag mig på bussen mot Täby Centrum. Jag kunde inte hålla det inne och lutade mitt huvud emot fönstret.

"Måste göra det bästa av saken... inte vara svag... ska kämpa och göra det bästa av ledigheten"

Så fort jag jag såg den där "Panduro"-skylten, vandrade jag in, rakt på marsch, trots att jag aldrig ens orkat bry mig om tänka på den där pysselaffären. "Det borde finnas..." och jag såg en hel vägg, fylld med pärlor av olika slags. Jag ville göra armband. Och när jag såg de flera tygerna bakom reaskylten, "Jag vill sy väskor, jag vill sy". "Jag vill skapa!". Jag tog det ena paketet efter det andra, träpärlor, de av glas, jag ville ha mer.

"Någon är på ett kreativt humör idag"

"Ja, jag kände mig bara så sugen på att vara kreativ..."(heh)

---