Att inte hitta, att inte finna

Vilsenheten känns runtom mina armar och ben.
Jag vet inte vad att göra, eller vart att gå.
Att komma in på Japanskan(läs det förra inlägget)
hade varit min dröm tiden innan viktförlusten,
men resultatet var i glädjens plats en smäll i ansiktet.

Jag vill inte bli en tolk, vad är nyttan med det då?
Alltet, viljan att varenda millimeter och korn skall vara utav nytta.
Så som man kn säga att människan är byggd som ett balanserande timglas
bestående av "känsla" och "förnuft"... den finns inte där.
Känslan.

Jag vet inte vem jag innerst inne är, jag hittar inte vägen.
Kanske är det därför förnuftet känns så pass säkert,
för att framtiden skall vara trygg.

Samtidigt som människorna omkring mgi utvecklades och fann sina identiteter
under gymnasiet, började allt mer av mitt "själv" tyna bort längs maten.
När jag lade märke till att min kreativitet och detaljhet försvunnit,
kunde någon lika gärna ha huggit den vänstra armen av mig.
Inget fanns kvar, alla års slit och envishet då det kom till tecknarutveckling
- borta.
Jag vågade inte måla längre, klottret fanns inte mer.
Det var alltför förödmjukande och förnedrande.
Att jag helt plötsligt inte kunde se det mer.

--

--

En sluter sina ögon och tar sig ut på en promenad.
Då den väl öppnar ögonen åter igen kan den sedan inte hitta tillbaka,
finna vägen hem.

Vilket är äkta, vad kan vara lögn?
Allting är olika, samtidigt som allt detta endast
är delar utav ett enfärgat fält utan nyanser.

Vägen tillbaka är inte bara lång, den finns inte ens.
Ingenting känns ärligt och rätt,
endast partiklar av ett stort enda mysterium.
Det finns inga lögner, ty det finns inte en sanning.

Allting sveper sig förbi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0