pigment

En innerst euforisk glädje,
samtidigt den där krypande känslan av att tappa balansen mentalt.

Känslorna jag kände den sekunden fanns det inga som helst ord för.
Ögonblicket min behandlare godkände en provperiod
med fria frukostar under en veckas tid.


Med detta först var det ännu svårare att fråga ifall jag kunde ha ledigt ifrån kliniken
på tisdagen för att ha en dag tillsammans med mamma.
En känsla utav rädsla fanns där inombords,
känslan av att ge intrycket av en vilja försvinna därifrån...

... jag ville inte det. Mer än allt.
Jag ville inte förlora min identitet, vem jag var.
Att vara sjuk, att vara på en ätstörningsklinik kändes
på något vis som ett andra hem för mig,
eller hur orden för det skulle uttryckas.
Hur skulle en fågelunge som puttades ut ur sitt bo känna sig egentligen?


Sekunden jag fick godkännandet,
var detsamma som att allting var tillbaka till en och samma punkt igen.

Vad skulle jag ha nästa frukost imorgon,
vad passade ihop smakmässigt och vilka färger skärde sig i varandra?
Allting skulle vara perfekt, allting skulle stämma i fullpricka,
som om ens eget liv stod på spel.

Det... kanske inte var så konstigt hur jag förr tröttade ut mig själv med tanken på mat
- självaste frukostskålen var mer att jämföra med en minimal tårta
på grund av alla lager.
Allt jag kunde tänka på var mat på grund av mitt tillstånd,
det var så mycket som jag ville ha på en och samma gång.
Rädslan av att få närings- och vitaminsbrist på grund av för lite variation,
samtidigt som min magsäcksvolym var bristande, minimal.
Utmattningen i sig att varje morgon gå upp något tidigare för att förbereda
frukosten i dryga halvtimmen, om inte mer.

Maten var viktig.
Allting skulle vara njutning, perfektion, hälsa.
Vad skulle maten annars ens tjäna till?


Jag kunde märka hur den (elakartade) nostalgin pulserade igenom min ådror,
så fort som jag kommit till ICA:t där hemma.
All fokus låg på att få återuppleva den bästa frukosten av dem alla från förr.
Varenda sak skulle finnas med... varenda livsviktiga sak...


Ångesten började stiga mig över huvudet, likaså den medkommande paniken.
Hatade Gud mig? Varför skulle allting bara gå i vägen för mig?
Jag ville bara gråta, kasta en syltburk ned i marken...


påpekade mamma i bakgrunden, i tro om att folk skulle se mitt sätt.


... och så stod det framför mig där.
Valfriheten och min slående tendens till velande i kontra. Tidspressen.
Fram och tillbaka sprang jag med det ena müslipaketet och det andra.
Det gick inte... jag kunde inte bestämma mig...
äpplemüsli eller hallon- och persikomüslin som jag tittat på förr...
den ena hade enformiga smaker, den andras paket färgen rosa som bröt med allt.
Då tiden runnit ut och det rosa paketet gått igenom kassan, föll bomben.



Så mycket, för så lite.
Jag kunde känna det inre kriget väckas till liv åter igen.