pigment

Vi var under helgen uppe vid vår stuga utanför Öregrund.
Närmast den varmaste dagen hittills i år.
Solen sken, samtidigt som fåglarnas kvitter ekade i bakgrunden.


Foten, benet vek sig och jag föll över den andra sidan.
Jag satt där nere bland gräset, stum.
Jag kände ingenting alls den där sekunden, inte det blekaste.


Enda reaktionen vara att skrika på hjälp efter mamma.
Om och om igen.

Så var det. Jag hade stukat min fot.
Mitt inre kaos som då legat i viloläge brusade upp på sekunden.


Så detta var helvetet.
Helvetet som så många människor med ätstörningar
får genomlida längs sina sköra kroppar.
En kropps "nej", samtidigt som en "handboja bakom ens rygg".

Minnen svepte för mina ögon om hur en gammal bekant till mig(som spelade innebandy)
under nästan en daglig basis vrickade sina ben.
Så fort som kryckorna, så fort som bandagen var av,
var de åter på igen efter ett drygt tag efteråt.
Efter en tid kände man sig inte överraskad med ett höjt ögonbryn mer.
Man såg det komma ändå.

--

Alla dessa känslor som strömmade igenom mig och min kropp.
Alla dessa ord.
Tortyr. Panisk förfäran. Domedag.
Att jag kunde känna mig så otroligt hjälplös, så pass utan makt och kraft.
Jag grät, utav omedvetandet om det kunde vara illa eller ej.

Min kropp behövde röra på sig, det var ett måste och tvånget.
Rastlösheten skulla annars pressa på och stiga över huvudet
till punkten att min kropp sprack itu.
Varför hatade Gud mig så?
Varför?