Kyla

Bland alla platser och ställen jag korsar dessa dagar,
var det fortsatt godisgyllan som är värst av dem alla.
Med min behandlares ord i form av en ifrågasättning varför jag inte
övat på lösgodiset på sistone klingande innanför mina öron,
samtidigt som den lokala ICA-handeln varit fyndig nog att
ta bort Premiyum-hyllan med lyxgodiset som kontra...
skulle det alltid ge mig en sådan huvudvärk.

Fanns det inget lyxgodis(vilket för det mesta bestod av choklad, nötter och kaffebönor)...
återstod det endast lösgodishyllan och den med godispåsar.
Längs det, kunde det aldrig finnas några självklara alternativ att välja.
Hälften av lösgodiset gnistrade på grund av sockerlager...
medan faktumet var att allt och allting hade socker som första ingrediens på listan.

("Varför måste jag göra det här nu...?")

Jag orkade inte stå där och tänka, det fanns ingen energi till det.
Bara för att jag nästan fallit ned på marken på grund av överstimuleringen utav intryck
jag fått av att stå i kön i en Stadium-outlet tidigare på dagen, kunde jag inte tänka klart.
Varför behövde allting vara så hemskt diffust?
Varför kunde inte de ha kvar sitt finare godis,
så att jag inte behövde genomlida en sådan ångest?

Det var under sådana här tillfällen som allting mitt i allt kunde kännas så kalt.
Så grått och vedervärdigt ensamt på grund av att jag endast kunde känna en kyla.
Tankarna som inte inte hade något värmande att erbjuda.

Godis var gift, godis var fel.
Andra människor kunde äta sådant förorenat spontant,
men min kropp kunde jag inte tillåta det till.
Det gav inte en något, ingen näring... utan endast tog och slog hål på tänderna.
Så varför skulle jag då behöva svälja ned sådana ting,
då de innerst inne inte tjänade något till?

("Varför... varför kan jag inte bara få hoppa över det här?
... kan jag inte bara få lägga mig ned vid nio och sova en tidig natt ikväll,
istället för att behöva sitta uppe runt omkring elvasnåret
på grund av att känslan av "smutset" inuti min mage är alltför stark?
Kan jag inte bara få vara ren...?")


Vissa dagar kan bara synhållet av någonting få ens tillvaro att slockna och svartna ned totalt.

Det finns inget ljus. Det finns ingen värme.

Endast en kal känsla i hand med ensamhet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0