Murar och öppningar

Regnet föll och slog hårt emot det grönrutiga paraplyet.
För var steg som mina ben tog, skvätte det fortsatt upp tillbaka.
Vädret kändes på sätt och vis fyllt utav empati,
ty det lyckades tolka mina känslor och tankar rakt av.

Den ena halvan ville gå in och utforska det nya, tegelpräglade universitetsområdet,
samtidigt som altret omvandlade benen till bly.

("Jag vill inte vara här... jag skall vara här... jag måste vara här...")

Den första dagen hade alltid varit och skulle alltid vara den värsta.
Den skulle alltid kännas som en tjock dimridå utan synhåll.
Mina naglar skulle alltid gräva ned sig i knogarnas skinn.
Tankarna fyllda av änglsan över hur jag såg ut skulle alltid ta över tillvaron.
Ångesten skulle var gång stiga mig över huvudet.



Jag visste att det satt människor som väntade utanför aulan på den tredje våningen.
För sekunden jag tagit stegen uppför trappan och lagt märke till
deras blickar mot trappans riktning, hade jag vänt mig om igen.
Vandrat runt i rummen nedanför med mobilen mot örat för att få det att verka realistiskt,
då jag egentligen endast strosade runt längs den avskyvärda rastlösheten.
Rädslan för att en blick eller iakttagelse endast kunde bära på en negativ laddning.

("Ta dig i akt, Victoria...!!")

Vandra upp. Möt inte de andras blickar. Sätt dig ned.

("Så, då var det gjort. Vad skall du göra nu?")

Jag såg ned mot min klotterbok, vände mig om då det hördes nya steg uppför trapporna.
Det skulle nog ändå inte komma så många fler,
vi var ju för guds skull en tredjedel av den kompletta gruppen.
Dock så kom det ändå fler. Och fler. Ännu flera...
tills det stod över hela rummet, på mängder av trappsteg.

("... Vad... vad är det här egentligen...?"

Det visade sig att varje "smågrupp" sammanfattade 65 studenter.
Sammanlagt bestod den hela kursen av 181 studerande.
Det var inte längre alls konstigt att jag känt mig trängd och överrumplad.
Allting var plötsligt enormt för en människa.

Vad som kretsade runt omkring inuti mitt huvud var bara frågor...
frågor över hur jag skulle kunna överleva någonting sådant...
då endast intrycken som universiteten mattade ut mig...

-"Um, ja det kommer inte vara lätt det här.
Av alla de 181 som läser det här ämnet,
kommer det vara betydligt färre vid tentamen i december.
Vissa kommer inte att klara av tempot eller den höga svårigheten...
andra kommer att vara tvungna att sluta på grund av andra saker...
så vi kommer rättare sagt att vara runtomkring 140 vid den tiden.
150, runt 155 som allra mest, vilket inte kommer att ske"-

-"De studenter som har gjort bäst ifrån sig i den första kursen,
kommer att få åka till Japan och studera nästa termin...
så det är den här terminen som ni får ge järnet"-

("... J-ja, sir!! Jag skall göra det, jag skall vara en av de bästa
och kunna få åka tillbaka till Japan nästa år...!!")


Bland allt det bländande kaoset, hade jag funnit något ljus.
Ordet vars namn var "motivation", någonting som jag både ville
och var villig och kämpa för.
Jag skulle göra mitt bästa till att äta normalt och må bra,
så att allting endast skulle göra vägen framåt klarare för mig.

Så länge man bär på motivationen,
bär man den starkaste skölden av dem alla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0