Mörk choklad

I torsdags träffades jag av det igen, velandet.
Så fort som jag inte är hemma och har de såkallade "trygga" sakerna att välja ibland,
blir det plötsligt så otroligt svårt att ta beslut över vad att äta.

Vad hade jag ätit för mycket av på sistone,
vad var det som smakade gott, passade,
vad som gav mig nog och väl med näring.

("Fika är det ingen chans med, dessutom aldrig att sitta ensam på ett fik.
Ingen vit baguette med lager av smöt och ost.
Yoggi Yalla har jag druckit alltför många under mitt bestämda schema förut...
äter jag för lite går jag ned i vikt igen och hamnar i problem...")

Jag fick inte endast äta frukt till mellanmålet,
och dessutom påstod min behandlare att det mesta jag åt var på den "nyttiga" sidan.
På ett vis ville jag bevisa att jag kunde, samtidigt visste jag inte med vad.
Min plan med att köpa en Chiquita-smoothie var plötsligt utanför kategorin
eftersom att den mot min förväntan endast innehöll frukt och inget annat.

("... mörk choklad... mörk choklad är väl en variation!
Mörk choklad och någon frukt!")

Dock träffade påminnelsen om ordet "enformigt" mitt huvud igen,
följt av att mina ögon lade blicken på en drickyoghurt med skogsbär.
Verum, det var väl bra ändå. Med bakteriell kultur som positiv faktor.
Och ändå vred jag mig fram och bakåt i kön till kassan.

("S-svara då, mamma...!!"),

som självklart inte svarade i sin telefon.
Velandet om jag skulle ha drickyoghurten och den lilla mörka chokladen
i mina händer eller vända om, fick det att spricka inuti mitt huvud.
Jag visste inte, jag hade ingen aning om vad som var rätt.
Ingenting verkade självklart för mitt sinne, och det var helvete.

"Det var fel val", "Det var fel val" ekade, skrek det inuti mig då jag väl satt på bänken
utanför sjukhuset där jag skulle på ett informationsmöte.
Jag hatade det. Hatade så otroligt mycket faktumet att det inte fanns någon som helst Pressbyrå
där eller ens på vägen från bussen dit.
Någon avskyvärd människa hade kedjat fast mig med ett faktum
till mellanmål som jag inte kunde fly ifrån heller.

("Det är okej, Victoria... drickyoghurt har du haft förut...
mörk choklad har du som kvällsmål varenda kväll...
mörk choklad med en 70 procentig halt är nyttigt och bra för kärl och hjärta som du vet...")

Men för guds skull!
Vad för någon vanvettig varelse var jag som hade plockat åt mig
en 70% chokladkaka på 30 gram - på eftermiddagen??
Choklad skall endast ätas på kvällen, det hör inte hemma på eftermiddagen,
bara ifall man är en övergödd amerikan som inte bryr sig ett skit...!
Och som om drickyoghurten inte innehöll ett E-ämne.

("70 procent är nyttigt, 70 procent är nyttigt, 70 procent är guld...!!")

Bara tanken på det hela frätte innanför mina ögon och inuti mitt huvud.
Rädslan över att plötsligt en dag tappa kontrollen och sedan endast jäsa upp.
Kunde jag inte bara få gråta på den platsen där jag satt ned?
För ångesten var ju samtidigt så enorm.
Mina inre tankar skrek och skällde ut mig själv över varför jag inte ens köpt en frukt.

Även fast jag skulle få in 3 frukter den dagen(som var rekommenderat),
ville jag klösa hål i skinnet på mina armar.
Jag var en dålig, jag var en avskyvärd människa.
Kunde inte någon installera ett filter så att jag inte kunde svälja gift?

---

(bilden är från deviantart.com)
---


Samtidigt som jag försöker, så kan jag ju inte sluta mina ögon för allting.
Vissa saker är självklara, andra ting har en fastbränd stämpel på sig.
Så fort jag läst ett ord om något negativt slags ord om ett livsmedel eller en råvara,
i vare sig en onödig kvällstidning eller i en bok, tar jag in det helhjärtat.
Aldrig glömmer jag bort orden, som om det vore på liv eller död.

Det känns verkligen som om min kropp skulle fara illa av att äta någonting "fel",
som den vanligaste människan troligen skulle unna sig själv.
Är det ett nytt livsmedel i kassen, läses det alltid hur många ingredienser med bokstaven "E-"
som står radade upp efter varandra.
Om för många, finner jag en ursäkt för att äta något annat tillbehör i dess plats.

Då jag gjorde ett test på en psykologihemsida på nätet igår fick jag 32 av 35.
På ett ortorexitest.
Då jag läste på wikipedia om det ämnet, kände jag mig träffad.

”Where the bulimic and anorexic focus on the quantity of food, the orthorexic fixates on its quality”

Allting görs för att jag vill må bra. Så bra som möjligt.
Varför måste det samtidigt vara så fel?
Får aldrig mina medel vara de rätta, då meningen innerst inne är väl?

Varför måste jag alltid vara så rädd?

Kommentarer
Postat av: Bullen

Den där ångesten över alla beslut känner jag igen allt för väl... Jag levde med den i allt för många år, innan jag tog mig ur det helvetet.



Jag vill bara säga att jag vet vilket helvete det är att stå där i mataffären och inte ha en enda aning om vad man ska köpa, bara veta att man måste köpa något. Bara vilja gråta och springa därifrån.



Men vet du, det går att ta sig ur det. Det är vansinnigt svårt men det går. Det finns ett liv fritt från den ångesten, och det är värt att kämpa för.



Det var grymt starkt av dig att trots ångesten, faktiskt köpa yoghurten och chokladen! Du hade kunnat skita i allt ihop och gå därifrån, men det gjorde du inte! Och det tyder ju ändå på att du är på rätt väg! Eller hur!?



Och rädd är man, jag var livrädd - för jag visste inte vad som väntade på andra sidan sjukdomen. Men nu står jag där, på andra sidan sjukdomen och fattar inte vad jag var så himla rädd för. Det är nämligen inte ett dugg farligt att vara frisk - bara galet mycket roligare.



Var stolt över dig! För du är på väg åt rätt håll... Kram!

2010-08-23 @ 11:49:14
URL: http://vaniljbullen.webblogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0