pigment

Idag har det varit flera hinder för mig att tackla,
vilka i sig är bra så länge som man tar sig igenom dem.

"What doesn't kill me, only makes me stronger",
som min amerikanske vän David brukar säga.

Pizzan var förutbestämd att jag skulle öva tillsammans med min mamma i stan.
Och samtidigt var den inte det allra värsta att ängsla sig för.
Utan ordet "jeans".
Jeans, jeans, jeans... jag kunde endast höra ett eko utav


Men självklart, jeans måste man ha. Det har alla människor.
Genomlid provrummets vändor och ha det gjort.
Dock handlade det inte om att bara göra och ha det bakom sig.
Jeans var det samma som panisk ångest, jeans var detsamma som död.
Jag hade inte ett enda par jeans i min garderob,
i alla fall inte ett par som jag burit på över år.

Längs mina komplex och känslan av att ha varit på tok för stor,
hade det alltid varit en tvungen del av vardagen.
Enda tillfällena och tiden som jag funnit tycke för dem
var tiden då jag kunnat se större och större skillnad på gapet mellan blixtlås och mage.
Då hade byxorna varit min ärliga vän,
den som dokumenterade faktumet av minskade kilon.

Samtidigt så kom det ju också den epoken då jag studerade alltför mycket av min tid
och inte hade tiden att ödsla mänger av tid på att prova nya par.
Då jag väl gjorde det när vintern blivit alltför bitande på benen...
passade inget par på mig.
Mina höftben var inte som sugrör, samtidigt som låren inte kunde fylla ut.


vilket i självfallet inte hände. I dess plats sinade vikten allt och alltmer.
Jag levde i strumpbyxor, jag levde i mina tubkjolar från H&M.
För mina bekvämaste mjukisbyxor gled nedför benen så fort jag tappade fokusen på dem.


Men hur skulle jag göra nu, då åtminstone ett par jeans var ett måste?
Fastän jag var 20 år, visste jag att min mamma skulle vara tvungen att vara med.
För skulle jag göra det själv, skulle jag bryta ihop.
Varenda gång hittills jag givit det ett försök, hade tårarna alltid runnit i kanor.

Värst av allt, var risken att kunna få se en "muffinsmage", då magen stack ut ovanför kanten.
Att kanske inte ens kunna få knappen igenom hålet, blixtlåset uppdraget.

Troligen förvärrade min kortväxta kropp(154,5cm) det hela,
som att det skulle få mig att se bredare ut än en med ben i milalängder.
Hade en människa längden, hade den rättigheten att också ha baken.

Det var vad som ständigt cirkulerade runt omkring inuti mitt huvud.
Det som alltid hade gjort det, vad som varit mitt mål från början.
Att mina korta ben skulle se lika långa och slanka ut som de andras
genom att de skulle vara smala och stuprörsformade...


pekade mamma med ett motiverande leende och ton.
Vi hade bestämt oss för att vara i köpcentret vid öppningstid,
eftersom att det skulle som minst med folk då.
Det var påfrestande som det var med att handla kläder då jag alltid
skulle distraheras och se på människorna omkring mig.
Först låren, sedan resten av hur de såg ut.
Allting skulle alltid ge mig en sådan ångest.

Hyllorna med jeans kändes som en labyrint för min del,
för jag visste inte vad jag skulle börja någonstans.
Bara ingen av personalen kom och frågade mig...


Det var och kändes pinsamt.
Jag hade inte ens en blekaste aning om vad jag hade för någon storlek
att jag bara nickade instämmande då hon höll upp ett par framför mig.


Blicken fördes till jeansen jag hängt på kroken i provhytten.
Var jag tvungen, behövde jag verkligen det här...?

Då jag givit det ett försök, blev det en mardröm.
Skicka sms, skicka sms till mamma så att hon
kommer till hytten innan hon från personalen...
Sekunden mamma öppnade skynket fann hon mig gråtandes där inne.
Jag kunde inte knäppa dem, jag kunde inte knäppa jeansen... jag vill dö.

Sekunden efter det, kom den andra bakom mamma frågandes om det satt bra.


Jag fick inte visa mig så här inför någon annan, med mina knallröda ögon...


Enligt henne var det inte konstigt alls.
Jeansmärket jag försökt dra på mig hade en särkild, udda design.
Tyget hade inte ett enda uns av stretch i sig.
Modellen passade inte höftbenen.

Vad hon sade lät nästan som ett okänt språk för mina öron.
Det fanns väl ändå bara faktumen smal eller fet. Stor och liten.
Då hon höll upp ett par i stretch i samma storlek, fick jag på mig dem.
Känslan var av att någonting lyste upp inombords.



Jag kunde se hur rosande lycklig mamma var då vi stod där i kassan.
Då vi väl gått ut ur affären utbrast hon att


En del av mig kunde inte tro det.
Varken att jag hittat ett par jeans och att det inte var större än storlek 27
då jag fortfarande fann mig själv som ett berg.
Att kvittot låg i min plånbok kändes som ett blygsamt bevis på ett steg framåt.

Jag hade lust att köpa en blomma till personen som gjorde det möjligt.