pigment

Idag var jag ängslig över att komma till kliniken under dagen
på grund av mitt omedvetande om jag skulle få tillbaka måtten eller inte.
Jag hade ju försökt så hårt nu i helgen, så hårt...
och det visade sig att även min behandlare höll med om det.
Så jag slapp återvända till användandet av måtten just nu iallafall.
Men ändå fanns det inte alltför mycket uppskattning av det från min sida.
Gårdagen verkade ha tagit ganska hårt på mig.

Bara faktumet att mamma imorse satte sig ned bredvid mig
och sade att antingen skulle jag säga vad det var, eller skriva ned det.
Något av dem bestämt och faktum.
Det gjorde inte saken bättre, inte alls.
Endast tyngden över mina axlar ökade då.

Jag ställde mig framför mitt målade träd som jag gjort på kliniken,
undrandes över om jag skulle ta med mig det hem, eller inte.
Vad som fick mig att hesitera en aning över att ta med mig det därifrån
var väl för att den alltid låg där mitt på pysselbordet.
Såg de trädet, såg det också mig, den som skapat det på ett sätt.

("Glöm mig inte..."),

att bli bortglömd var bland det värsta jag kunde finna.
Då jag väl rullat ihop målningen till slut, mötte jag min behandlare i korridoren.
Hon fick lov att rulla upp pappersarket och tog på det med sin mobilkamera.

"Nu har jag kort på alla dina verk~!,

sade hon och önskade mig en god vecka med en kram.

"Men vänta lite. Följ med in på mitt rum"

För att jag hade antsträngt mig så hårt i helgen,
fick jag ta mig ett paket ur den såkallade belöningskorgen som
alla som följt sitt matschema väl fick plocka ett ur.
Det gröna paketet i min hand fick mig på ett sätt känna mig alltmer distant.
Känslan gav mig en otrygg känsla nedför ryggraden.

---

Presenten visade sig iallafall vara en liten teddybjörn med en T-shirt på sig.
Lappen på örats logga bestod av en solgul stjärna.
"Min stora dag"
"Stiftelsen MinStoraDag förverkligar svårt sjuka barns önskedrömmar..."
Det kändes nästan så typiskt, som om det var förberett i förväg.
Orden "svårt sjuk", "önskedrömmar"... de kändes alla bära som en slags innebörd för mig.

Jag drog en djup suck för mig själv och såg mig omkring.
Klädgarderoben var på gränsen att välla sig över,
så att jag fick pressa ned kläderna i sina korgar.

När jag väl började tömma dem, så var det så mycket som var av den minsta storleken,
samtidigt som det var så pass mycket kläder som jag aldrig använde.
Dessa dagar tittade jag inte alltför mycket på min egen
spegelbild om det inte var så att jag skulle iväg.
Samma kläder så ofta.
Kroppen kunde jämföras med något besudlat, något sannerligen fult då den inte var trådsmal.
- vad fanns det för någon mening att pröva sig fram bland alla dessa kläder?
Vem skulle ens vilja se på denna kropp?

Det som var så litet, så minimalt,
kändes inte endast som enstaka klädesplagg.
De var mer som vibbar av nostalgi, sådant av en näst intill vänskaplig kontakt...
jag kunde inte slänga dem.
Dessa var ju en del av mig, bitar av min mentala himmel.
De var mina barn.

Ändå bar känslorna dock på ett uns vemod.
Skulle dessa någon gång vara ett mått att följa efter,
att eftersträva att dra över min torso?
Fastän dessa tubkjolar vid en tidspunkt var det enda som knappt gled nedför min kropp?

Längtan finns fortfarande där ändå.