pigment

Vid frukosten imorse hade jag sällskapet av vemod och ängslan.


samtidigt som rädslan av att överstiga fick mig att skopa ur
ett par skedar av fil från den djupa tallriken.

De som inte varit tvungna att använda mått till allt kan inte heller spegla innebörden av det.
Allting skall vara till punkt och pricka, allting skall ta sin goda tid.
Det ses inte alltid som något att rikta sig mot att ta 20 minuter på sig vid frukosten
- enbart till förberedelserna.
Fastän jag tog kanske fem minuter till på mig förr då allt hade sin plats och sina bestämda lager...
min yoghurt med tillbehör kunde likna sig med en tårta
eftersom att jag ville ha så många olika smaker i,
samtidigt som det inte fick vara alltför mycket... för då skulle magen påbörja en protest.
Och det, är magens motsvarighet till glädjen att mörda.

Jag har Aspergers syndrom, det vet jag, och därmed behovet av kontroll.
Samtidigt vill jag vara fri att välja, fastän rädslan att gå tillbaka till ett ändå
cirkulerande ätande fortsatt ligger där inombords.
Det är ett helvete att vara rädd för sig själv...
att inte knappt ens våga lita på sin tanke, sin kropp.

Mitt ensidiga ätbeteende gav mig innan en grav näringsbrist,
karies i fyra tänder... en långt utebliven mentstruation...
hur i hela friden skall ett förtroende finnas där? Ett att sannerligen lita på?

(bild från deviantart.com)

Det fanns en tid då jag även var tvungen att kontinuerligen ställa min klocka på alarm
(genom att trycka upp en sak på baksidan av den),
medan jag nynnade "Blinka lilla stjärna där" eftersom att versen
innehöll sju uttalade vokaler i sig.
Om och om igen skulle jag räkna längs jag tryckte knappen upp och ned
tills det kändes säkert att den stack upp där bak.
Allt eftersom att jag inte litade på min egentligen klara syn,
den ljög nog troligen för mig än en gång.

... Och likaså är det med de schemalagda russinen i min frukost.
Vissa dagar är det fem stycken av dem som gäller,
andra kan jag till och med våga ha i åtta stycken...
men ändå främst udda antal.

Allt sådant blir så fullständigt värre då jag lider av stress, som jag förr skrivit.
Då finns nummerna överallt om så värst.
Och då kan jag bli utmattad utan att ens få någonting gjort,
tankarna räcker gott som de är inuti mitt huvud, vilket bara leder till ångest.

Jag vill bli frisk, jag vill bli det.
Det handlar endast om att ens tro på mig själv, på mitt enda psyke.
Nog må jag komma ha nyttighetstänkandet kvar med mig livet ut,
men frågan lyder hur pass mycket av det...

skall jag få panikattack i form av skrik och tårar så fort jag får medvetandet
om att antidepressiva kan öka ens vikt med ett fåtal kilon?
Kommer jag alltid känna mig som en människa på en annan nivå?
Vill mina mardömmar under nätterna följa mig till den allra sista?

Kan jag ta av mig min rustning och sköld, och slippa leva och andas som en robot?