En dröm, en annan mening
Drömmarna finns fortfarande kvar inuti mitt huvud under nätterna.
De som från att endast vara på tok förvridna, löper ut till en punkt.
Sekunden som alarmet på min väckarklocka ringer.
Nattens dröm var likaså som de andra svåra att minnas till fullo,
men en del finns fortsatt kvar att kisa efter.
Det handlade iallafall inte om att jag sprang efter tåget mot universitetet och såg
alla människor lämna mig kvar på perrongen,
och det var nog kanske bara bra.
Men vissa ting var sig lika ändå...
en viss liten bokaffär som jag brukat handla böcker i fanns där åter igen,
i samma omtvistade version med svarta väggar och tjocka, nya vita hyllor.
Nu lös det även neonlampor tvärs över, också dunkande musik.
Boken jag ville ha, den fanns inte inne ännu. Igen.
Mitt i allt befann jag mig utomhus där det var duggigt regn
och en nedgång till tunnelbanan inom synhåll.
Det var inte en plats som jag befunnit mig på förr
och ändå så visste jag riktningen vart att gå.
Höga, branta trappor tills en dörr öppnades framför mina egna ögon
innan jag gick förbi folket där.
En varm belysning i något gula toner färglade omgivningen medan
jag lade märke till instruktören A från min onsdagsyoga.
Någon mer orientalisk danskurs var det jag var intresserad av, dock minns jag inte vilken.
Det var trängande människor längs den avlånga och smala hallen
men ändå var det inte att jag råddes utav en panik av det.
Jag var bara lite obekväm och trängd, visste inte vart jag skulle gå
tills en medelålderskvinna från min universitetskurs vinkade åt mitt håll.
Plötsligt hade jag en kopp med té inuti mitt grepp då jag satt där på en barstol.
sade hon och jag ryckte till en aning, såg upp på henne.
"Själv så äter jag alltid müsli med gojibär varje morgon!",
ropade nu en man ett par människor bakom personen framför mig.
en annan.
Det var som en slags skräckblandad förtjusning i det hela.
Jag var inte ensam om det, samtidigt som jag inte fick det heller.
Jag fick inte äta sådant enligt min behandling... det var inte friskt att göra det...
och tyngden över mina axlar växte sig allt tyngre.
Jag fick det inte.
Det var inte tillåtet.
Det var begränsat, jag var begränsad.
Strax efter det öppnade mina ögon på nytt.
Väckarklockan ringde än en gång.
De som från att endast vara på tok förvridna, löper ut till en punkt.
Sekunden som alarmet på min väckarklocka ringer.
Nattens dröm var likaså som de andra svåra att minnas till fullo,
men en del finns fortsatt kvar att kisa efter.
Det handlade iallafall inte om att jag sprang efter tåget mot universitetet och såg
alla människor lämna mig kvar på perrongen,
och det var nog kanske bara bra.
Men vissa ting var sig lika ändå...
en viss liten bokaffär som jag brukat handla böcker i fanns där åter igen,
i samma omtvistade version med svarta väggar och tjocka, nya vita hyllor.
Nu lös det även neonlampor tvärs över, också dunkande musik.
Boken jag ville ha, den fanns inte inne ännu. Igen.
Mitt i allt befann jag mig utomhus där det var duggigt regn
och en nedgång till tunnelbanan inom synhåll.
Det var inte en plats som jag befunnit mig på förr
och ändå så visste jag riktningen vart att gå.
Höga, branta trappor tills en dörr öppnades framför mina egna ögon
innan jag gick förbi folket där.
En varm belysning i något gula toner färglade omgivningen medan
jag lade märke till instruktören A från min onsdagsyoga.
Någon mer orientalisk danskurs var det jag var intresserad av, dock minns jag inte vilken.
Det var trängande människor längs den avlånga och smala hallen
men ändå var det inte att jag råddes utav en panik av det.
Jag var bara lite obekväm och trängd, visste inte vart jag skulle gå
tills en medelålderskvinna från min universitetskurs vinkade åt mitt håll.
Plötsligt hade jag en kopp med té inuti mitt grepp då jag satt där på en barstol.
"Själv så tycker jag att gojité är den godaste sorten av dem alla",
sade hon och jag ryckte till en aning, såg upp på henne.
("E-eller hur...?! Den har jag velat pröva verkligen")
"Själv så äter jag alltid müsli med gojibär varje morgon!",
ropade nu en man ett par människor bakom personen framför mig.
"Jag tycker att det är godast att göra min egen müsli!",
en annan.
Det var som en slags skräckblandad förtjusning i det hela.
Jag var inte ensam om det, samtidigt som jag inte fick det heller.
Jag fick inte äta sådant enligt min behandling... det var inte friskt att göra det...
och tyngden över mina axlar växte sig allt tyngre.
Jag fick det inte.
Det var inte tillåtet.
Det var begränsat, jag var begränsad.
Strax efter det öppnade mina ögon på nytt.
Väckarklockan ringde än en gång.
Kommentarer
Trackback
