Här och nu

Min stationära dator har bestämt sig för att protestera nu genom att lägga av med grafiken fullkomligt.
Och sådant gör mig bara så otroligt... "glad".
Men sådant är livet. Nu fanns det iallafall en god orsak för varför jag inte kunde uppdatera här~

Helgen för min del... har varit något av Gott & Blandat-påse.
Vissa godbitar, medan lakritsbiten tagit sig in i påsen.

Ibland vill jag bara beordra mig själv att

"Må bra, människa!", "För din mammas skull!",

men så simpelt och enkelt är ju inte livet som man skall vara realistisk tyvärr.
Istället får jag se mig omkring och misslyckande försöka visa upp en vit lögn till ansikte.
Allting är okej, allting skall vara okej... samtidigt som det inte är det.

Det känns som om prat om piller och antidepressiva omvandlats till
en förbannad spridande pest under den senaste tiden.
Från en psykolog, till mamma... och sedan så verkar de alla sammans propagera för dem
som om de verkligen skulle vara "lyckopiller", att de skulle uträtta mirakel.

---

Från dagen min behandlare sade åt mig att välja emellan pizza och McDonalds och
jag sedan valt det första alternativet vandrade jag under en ständig ängslan.

En halv pizza, vem åt det? Vem, av alla människor?
Jag kunde bara föreställa mig en kladdig, rinnande sak som skulle ned i mig
och hade all fokus på att OM jag ens skulle äta en sådan, så skulle det vara på dagtid - inte kväll.
Aldrig att jag tänkte pressa i mig någonting så pass
"förorenande" endast ett par timmar innan sängen.
Då skulle det väl fräta sig fast i magen på mig medan jag sov.


Innan vi skulle in till stan på lördagen för att bland annat äta pizzan där,
sökte jag för fullt på Internet.
Det fanns inget svarsalternativ då jag googlade på "nyttig pizza",
det var bara hembakta pizzarecept som då kom fram.

("Självklart, det är ju pizza...")

-"Den mest genuina pizzan är den på det här stället. Den kan anses lite torr enligt vissa, men-"-

("Den tar jag!!")

Fastän jag var en fena på lokalsinne och södermalm, så kände jag mig vilsen för en gångs skull.
Vi vandrade på vägen som jag lärt in mig, men vi kom aldrig fram hur långt vi gick...
och gick... och gick... längre och längre in dit vi aldrig gått förut.
Kanske någon kilometer senare fann vi stället, men det öppnade klockan tolv.

"Det finns nog några affärer här, så vi kan ju titta lite..."

... och till vår överraskning var det tre Second Hand-affärer på en rad.
Mindre affärer som vi inte sett förr -
och sedan en affär med mindre designers som jag läst om förr - men aldrig hittat.

"V-vi måste gå in här...!!"

Och jag befann mig i den första porten till himlen.
Kläder som inte fanns någon annanstans... egna kläder.
Jag log lite blygsamt för mig själv.
Kanske var det för att det inte var mitt i city, att det var något jag ville se,
samtidigt som det inte vällde människomassor i vägen som förde med sig krav.

Fast när min mamma pekade på klockan att det var dags att gå till
pizzerian sjönk klumpen än en gång ned i halsen.Det var det finaste och mysigaste pizzastället jag suttit på,
men att vi satt oss ned mitt emot pizzabakarna gjorde mig ganska rejält begränsad.
Jag fick inte visa ett missnöjt anisktsuttryck, för då skulle de lägga märke till det.



("Fan, fan, fan... jag skulle inte ha tagit fönsterplatsen ändå...!")

Fast kanske var det ändå för det bästa.
Jag behövde lära mig själv att hålla ansiktet i styr.
Jag var nu tjugo år gammal, jag kunde inte fälla tårar i publik.
Det gjorde det nog också något mycket bättre att det var en äkta pizza,
att det inte rann om den... och när jag väl klarat av utmaningen(på 35 minuter)
utan att ha gråtit så att det låtit av det,
så kände jag mig på ett vis stark.
Jag hade klarat den här utmaningen,
den var enklare än för ett halvår sedan.
Och den tanken fick mig att skina upp delvis inombords
- jag kunde äta pizza!
Inte att jag tyckte om det eller smaken,
men om man så väl skall fokusera på innebörden av det...

--

Men vad som var så roligt i den där lilla affären var att allting var maskinsytt för hand.
Vissa saker och ting var egagnade, annars handgjorda.
Sommarklänningen blev jag bara kär i,
medan min mamma roligt nog nästan haft en kopia av den bruna då hon var i min ålder.


Och dessa ekollon skall jag troligen bära imorgon~


---

Det var speciellt att vi båda njöt av att gå i de äldre affärerna.
Mamma hojtade till över de nostalgiska sakerna hon fann stup i ett,
från knappar till olika tyg med mönster.

"Det här är mormorkläder!",
"En exakt sådan här hade mormor då hon var i min ålder, nej, när hon var yngre"

Yngre... hur länge skulle vi kunna göra det här tillsammans?
Hur många fler år skulle hon vara i mitt liv?
Mormor var ju redan död sedan tre år...
Det började spelas en ny 60-talsskiva i bakgrunden,
nu med en mer sorgsen låt som jag hört på vår gamla vinylsamling som liten.

Det kändes svårt att hålla tårarna inombords av en orsak.

Kommentarer
Postat av: Sofie

Jag blir alltid så rörd när jag läser dina inlägg. Du formulerar dig på ett speciellt, fint, sätt. Underbart att du klarade av pizzan iaf, och dessutom verkar ha kunnat njuta litet :) Det är du värd, vännen. Ett steg närmare friskheten. Ett steg närmare det där livet..

2010-04-12 @ 01:42:44
Postat av: Malin

Du är stark, något otroligt stark och trots att smaken kanske inte var någonting för dig så KLARADE du det. EN VARM APPLÅD TILL DIG <3



svar; vi gick på lovely bones, helt UNDERBAR. ett tips om du har lust att gråta och känna hur det KÄNNS i hela kroppen.



åh. jag vill se den igen!

2010-04-14 @ 21:44:16
URL: http://hallonte.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0