Tvång i mina ögon
Låt oss säga rutiner. Låt oss säga tvång.
Vad skiljer dem åt?
En rutin är en sak du vanligen gör, sådant du inte ens tänker på att du gör till och med.
Som vilket ben du ALLTID börjar med när du drar på dig dina jeans
eller ifall du tvättar ansiktet innan eller efter du borstar tänderna till exempel.
Vad skiljer dem åt?
En rutin är en sak du vanligen gör, sådant du inte ens tänker på att du gör till och med.
Som vilket ben du ALLTID börjar med när du drar på dig dina jeans
eller ifall du tvättar ansiktet innan eller efter du borstar tänderna till exempel.
Ett tvång, det är också en rutin - som måste finnas där.
Ifall det inte utfärdas, så känns det som om någonting ska gå fel.
Man hamnar på något som helst sätt ute på en osäker mark.
Ifall det inte utfärdas, så känns det som om någonting ska gå fel.
Man hamnar på något som helst sätt ute på en osäker mark.
"Kan du göra så där istället då?"
"Nej, jag föredrar att göra på det här sättet...", istället för "Um, okej"
"Nej, jag föredrar att göra på det här sättet...", istället för "Um, okej"
Man ska mitt i allt börja ifrågasätta varför uppmanandet.
Alla ens tankar kan rikta sig åt mängder av saker som egentligen är helt onödiga, som folket omkring en inte ens lägger märke till.
Både tid och energin måste ges för att personen ska känna sig till freds.
När jag fick förbudet till att ägna någon som helst tid till kost, hälsa och mat, då stannade allting bara till.
Tiden stod stilla och jag kunde helt enkelt inte fatta.
"Hade jag så här jävla mycket fritid? Vad ska jag göra?"
Ingen variation på maten, ingen alls.
Allting var radat upp och bestämt som jag skulle äta.
Jag stod inte ut.
Variationen, jag ville ha den, ville ha den.
"Att gå ut ur en ätstörning kan vid vissa fall vara ännu svårare än att släppa ett drogberoende"
Alla mina tankar var riktade åt att se mig omkring.
Vad jag än såg så var allting sig likt.
De säger att en person inte ska titta i kokböcker, inte söka sådana saker på nätet - allting som påminnde den om de "gamla, goda" tiderna.
Jag tillbringade den mesta av min tid hemma och pluggade sönder mig själv med mina krav och maten var min enda variation. Som nu var borta.
Kunde inte sluta tänka, jag kunde inte släppa det.
Tills min syn på saker hade tagit en hel omvänding.
Vad jag än såg på, från en matsked med yoghurt och Allbran, till ett glas och en tallrik - jag såg allting i nummer.
Jag hade utvecklat ett nummerseende och var tvungen att "räkna" vad jag än lade mina ögon på.
Låt oss säga en bit av kiwi på min tesked.
"Den var ganska mycket bredar än lång, så kanske "6", den sticker ut där på toppen, så jag antar "7". Den bryts isär i två delat, så jag antar att det kanske blir "10", nej "11""
"Den var ganska mycket bredar än lång, så kanske "6", den sticker ut där på toppen, så jag antar "7". Den bryts isär i två delat, så jag antar att det kanske blir "10", nej "11""
Ungefär på det sättet sattes mina tankar igång, inför var och varenda tugga för att vara exakt.
Jag skulle tänka på hur många saker som låg på gaffeln, hur brett det var, hur många platser där det stack ut ungefär.
Jag kunde känna något slags välbehag i det hela när jag räknade.
Jag fick inte variera vad jag åt hur jag ville, men sättet kunde ingen ta ifrån mig.
Kallfärgade, sträva, smala, kantiga saker var udda.
Varmfärgade, lena, breda, runda saker var jämna.
"Få se, jag tog 3 fil, 2 bröd, 1 juice... då kan jag prova 4 bröd, 2 juice, 2 bröd"
Det slet sönder mig och jag orkade knappt med någonting.
Vart jag än såg mig omkring så såg jag dem - numren.
Det fanns till och med tillfällen då jag räknade hur många rader och utbucklingar ett eluttag hade.
"Hur är det, Victoria?"
"J-jag är så trött..."
"J-jag är så trött..."
Jag stod inte ut, jag klarade inte av det.
När jag för första gången fick tillåtelsen att äta apelsin på prov eftersom att de hade förbjudit mig att äta dem sedan jag pillat för mycket med skinnet, så kom jag gråtandes till en av behandlarna
"J-jag klarar inte av det...!"
Jag hade en dödslängtan.
(för några få~ månader sedan under min ätstörningsbehandling)
---
---
Tvång är någonting som hör till en ätstörning.
Alla får eller har det, bara i olika grader.
Det är därför det är så viktigt att anstränga sig emot dem och inte dras till det "trygga".
Som att få möjligheten att prova på en cigarett en andra gång i sitt liv.
Ta den och du är en del av den.
Ni skiljs inte åt.
Säg nej till "dig själv"
---
Det handlar inte om att "Jag är sjuk", "Mentalt instabil",
- utan det är mänskligt.
Och ofta så kan det vara att man tolkar ett sådant som en såkallad "rutin".
En självtjänst som jag anser faktiskt hjälper en människa, det är
- att ha ett pappersark och fundera igenom hela dagen
- lägg märke till vad du tar och vad du väljer,
är det någonting som ALTID blir ditt val?
- skriv ned en punkt efter punkt och efter en tid så kan du ha en hel lista!
(Iallafall jag, hehe...)
Det kan vara någonting så simpelt som
"Jag tömmer inte måtten eftersom att jag är rädd att det ska stiga över ifall jag tar fulla"
när du är i en behandling.
Prova på~
Jag hade en dödslängtan.
(för några få~ månader sedan under min ätstörningsbehandling)
---
---
Tvång är någonting som hör till en ätstörning.
Alla får eller har det, bara i olika grader.
Det är därför det är så viktigt att anstränga sig emot dem och inte dras till det "trygga".
Som att få möjligheten att prova på en cigarett en andra gång i sitt liv.
Ta den och du är en del av den.
Ni skiljs inte åt.
Säg nej till "dig själv"
---
Det handlar inte om att "Jag är sjuk", "Mentalt instabil",
- utan det är mänskligt.
Och ofta så kan det vara att man tolkar ett sådant som en såkallad "rutin".
En självtjänst som jag anser faktiskt hjälper en människa, det är
- att ha ett pappersark och fundera igenom hela dagen
- lägg märke till vad du tar och vad du väljer,
är det någonting som ALTID blir ditt val?
- skriv ned en punkt efter punkt och efter en tid så kan du ha en hel lista!
(Iallafall jag, hehe...)
Det kan vara någonting så simpelt som
"Jag tömmer inte måtten eftersom att jag är rädd att det ska stiga över ifall jag tar fulla"
när du är i en behandling.
Prova på~
Kommentarer
Postat av: pillan
åh okej. förstår hur du känner. men det är ju egentligen inte så farligt, fast man kanske känner så.
ypu can make it!
jag mår helt okej, förutom att jag har magkatarr för stunden, men det går ju över :p
hare bra ikväll, puss.
Postat av: A
Tack för din kommentar!
Det är konstigt egentligen att det ska vara så svårt att tro på sig själv. En del verkar ju ha jättelätt för det.
Tankar är svåra att hantera! Kan kännas som att man vill gå in i hjärnan och plocka bort dem handgripligen!!
Låter som att du skriver lite i dåtid - betyder det att du håller på att lämna/har lämnat ätstörningen?
Kram!
Postat av: dani
Tack:) allt bra med dej??!
Postat av: intedrabbad
Ja jag ska verkligen försöka med detta. Är så glad att jag har bloggen då jag faktiskt inte pratar öppet med någon annan om mina problem... Nu då jag inte bor hemma känns det ännu viktigare! hoppas att du får en bra dag:)
Trackback
