Mitt nemesis och jag, del 2
På vägen in till staden, så satt vi där på roslagsbanan från Kårstas håll, mamma och jag.
"Perfekt, nu kanske jag hittar de där sakerna jag behövde handla", tänkte jag i hopp om att försöka hålla mitt humör och motivationen.
Men mamma trodde försäkerligen inte på det.
Jag satt och grät med min panna pressandes emot fönstret.
("Vill inte, vill inte...")
"Vad är det som är fel nu då?"
"I-inget..."
"Jo, det är det. Nu får du säga det.
Ifall du ska hålla på på det här sättet så är det lika gärna bra att vi åker hem igen"
"Perfekt, nu kanske jag hittar de där sakerna jag behövde handla", tänkte jag i hopp om att försöka hålla mitt humör och motivationen.
Men mamma trodde försäkerligen inte på det.
Jag satt och grät med min panna pressandes emot fönstret.
("Vill inte, vill inte...")
"Vad är det som är fel nu då?"
"I-inget..."
"Jo, det är det. Nu får du säga det.
Ifall du ska hålla på på det här sättet så är det lika gärna bra att vi åker hem igen"
Jag ville inte hem, men samtidigt inte dit av en orsak.
Ville verkligen inte äta på McDonalds som min behandlare bestämt åt mig.
Hur kunde hon ha själ nog att göra det egentligen?
Pizza... lösgodis... kebab... ost... tårta... alla vi har något slags hat emot ett objekt, någon slags nemesis.
Min råkade vara McDonalds.
Jag hade verkligen velat göra det med min syster, men det fick bli det möjliga bästa.
Mina tankar kretsade och försvann åt alla möjliga riktningar.
Hur skulle det bli nu då?
Skulle det bli precis som det förra försökstillfället?
Att jag skrek och grät kontinuerligt utan stopp tills hon gav upp och tog med mig till närmaste sushirestaurang för att kompensera det resterande?
En tredjedel McFeast och nio stycken pommes - på 45-50 minuter!
Troligen helt vridet och sjukt för en hel del människor du ser på gatan, men det finns de som har det ännu värre sorgligt nog.
---
Efter att jag hittat och handlat min bok i Gamla stan så sade hon det:
"Då åker vi väl till Medborgarplatsen då"
Det började komma kväljningar i min hals, för att inte nämna den där kängan i min mage.
Egentligen hade jag inte lusten att ens visa henne vägen till första, bästa hamburgerställe, men lyckligtvis nog så stod det en där framför ögonen på oss så fort vi kommit upp för trapporna.
"Vad ska du ha då?"
"J-jag vet inte..!"
"Du måste iallafall välja, så gå och välj någonting innan jag går och beställer"
"Aaaagh"
Jag trängde mig förbi de runtkutande barnen och kisade med ögonen emot kassornas riktning.
"Su..mmer.. supreme..".
Nej. Det fick det inte vara.
Nästan lite komiskt, men med varje hamburgarmeny så var det åtminstone någonting som fick mig att hesistera. Reglerna var:
- Ingen sallad
- Ingen Happy meal
- Ingen liten meny... vilket var lite ironiskt då det hade varit just det jag valt förr i tiden. Ifall hungrig, så hade jag helt enkelt bara lagt till en extra hamburgare.
Den ene hade något slags ostbröd, den andra två lager cheddar... aaagh, jag blev galen.
"Vad valde du då?"
"Väldigt roligt att du undrar mamma. Du låter mig välja mellan pesten och kolera"
Hon beställde en McFeast och company.
Läsken var steget för långt, så jag fick en Tropicana med äpple.
Efter att jag hittat och handlat min bok i Gamla stan så sade hon det:
"Då åker vi väl till Medborgarplatsen då"
Det började komma kväljningar i min hals, för att inte nämna den där kängan i min mage.
Egentligen hade jag inte lusten att ens visa henne vägen till första, bästa hamburgerställe, men lyckligtvis nog så stod det en där framför ögonen på oss så fort vi kommit upp för trapporna.
"Vad ska du ha då?"
"J-jag vet inte..!"
"Du måste iallafall välja, så gå och välj någonting innan jag går och beställer"
"Aaaagh"
Jag trängde mig förbi de runtkutande barnen och kisade med ögonen emot kassornas riktning.
"Su..mmer.. supreme..".
Nej. Det fick det inte vara.
Nästan lite komiskt, men med varje hamburgarmeny så var det åtminstone någonting som fick mig att hesistera. Reglerna var:
- Ingen sallad
- Ingen Happy meal
- Ingen liten meny... vilket var lite ironiskt då det hade varit just det jag valt förr i tiden. Ifall hungrig, så hade jag helt enkelt bara lagt till en extra hamburgare.
Den ene hade något slags ostbröd, den andra två lager cheddar... aaagh, jag blev galen.
"Vad valde du då?"
"Väldigt roligt att du undrar mamma. Du låter mig välja mellan pesten och kolera"
Hon beställde en McFeast och company.
Läsken var steget för långt, så jag fick en Tropicana med äpple.
Strax efter så började hela min mentala tillvaro trappa upp, bit för bit.
Precis som när jag sökte inspiration under bildlektionerna i skolan, så vred jag mig härs och tvärs för att se och granska hela min omgivning.
("Få se, klockan är på snäppet 11:50 och vad för slags människor sitter i den här lokalen...")
Jag var helt enkelt bara tvungen att se omgivningens former.
Var det så även idag att det inte fanns någon ung, riktigt smal tjej i den här lokalen.
Barn... barn... föräldrar, en gravid, mina nerver började dra åt sig.
När jag gled med blicken åt det främsta hörnet bredvid fönstret så satt det en kvinna där och åt.
På hennes bricka, någon hamburgare, morötter, minimjölk - Vad är det här?
("Hon äter det där och jag äter det här?! Vad är det här??")
Mitt alter blev fullkomligt förbannat medan mitt ego lät tårarna rinna längs kinderna.
"Ät" och "Ät" sade hon, men jag ville det verkligen inte. Aldrig.
"Ifall du inte äter det här, så får vi väl öva på det hemma då"
"-Aldrig!! Jag äter inte det här hemma...!!"
(I tanke om att jag skulle få gå runt på staden efter det här istället för att sitta i soffan på hemmaplan)
Jag skrek inte, det hade jag inte modet till på en hamburgarrestaurang vid medborgarplatsen, men jag grät. Mina tankar var riktade på att jag skulle få göra det här förr eller senare annars.
"Aldrig mer!", slog jag mig själv med tankarna.
Som de säger, varför skulle inte nutritionisten ha fått sparken för länge sedan ifall han inte hade ett sätt som funkade?
Varför hade aldrig en enda friskriven från kliniken varit överviktig?
Våga lita, Victoria! Våga tro!
Du blir inte sjuk av en tur på McDonalds!
Så vad slutade det med egentligen då?
50, Femtio minuter och det var nere.
Totalt skärrad, totalt blockerad var mitt kompletta mentala.
Jag sade inte ett ord. Inte ett ENDA ord ifall jag inte var tvungen till det under resten av dagen.
"Du var jätteduktig"
berömde mamma mig med, men tolkningsvis så hade jag ju mina egna sätt.
Ifall hon inte sagt någonting så hade jag inte reagerat gott troligen, men att höra henne säga de orden... jag började hysa tankarna
"Vad då, skulle det ha varit svårt?",
"Har jag gjort någonting väldigt allvarligt?".
På vägen då vi vandrade längs Götgatan så kunde jag känna hur tillintetsägande mina ögon uttryckte dig. Tittade rakt ut utan ett riktat sikte. Vad hade jag gjort egentligen?
"Jag har svalt gift",
det var så jag kände mig för att vara exakt.
Som om jag medvetet tagit en dödsdos av någonting dödande och bara väntade på det sista andetaget och den sista visionen.
... [X] En meny från McDonalds
Mitt alter blev fullkomligt förbannat medan mitt ego lät tårarna rinna längs kinderna.
"Ät" och "Ät" sade hon, men jag ville det verkligen inte. Aldrig.
"Ifall du inte äter det här, så får vi väl öva på det hemma då"
"-Aldrig!! Jag äter inte det här hemma...!!"
(I tanke om att jag skulle få gå runt på staden efter det här istället för att sitta i soffan på hemmaplan)
Jag skrek inte, det hade jag inte modet till på en hamburgarrestaurang vid medborgarplatsen, men jag grät. Mina tankar var riktade på att jag skulle få göra det här förr eller senare annars.
"Aldrig mer!", slog jag mig själv med tankarna.
Som de säger, varför skulle inte nutritionisten ha fått sparken för länge sedan ifall han inte hade ett sätt som funkade?
Varför hade aldrig en enda friskriven från kliniken varit överviktig?
Våga lita, Victoria! Våga tro!
Du blir inte sjuk av en tur på McDonalds!
Så vad slutade det med egentligen då?
50, Femtio minuter och det var nere.
Totalt skärrad, totalt blockerad var mitt kompletta mentala.
Jag sade inte ett ord. Inte ett ENDA ord ifall jag inte var tvungen till det under resten av dagen.
"Du var jätteduktig"
berömde mamma mig med, men tolkningsvis så hade jag ju mina egna sätt.
Ifall hon inte sagt någonting så hade jag inte reagerat gott troligen, men att höra henne säga de orden... jag började hysa tankarna
"Vad då, skulle det ha varit svårt?",
"Har jag gjort någonting väldigt allvarligt?".
På vägen då vi vandrade längs Götgatan så kunde jag känna hur tillintetsägande mina ögon uttryckte dig. Tittade rakt ut utan ett riktat sikte. Vad hade jag gjort egentligen?
"Jag har svalt gift",
det var så jag kände mig för att vara exakt.
Som om jag medvetet tagit en dödsdos av någonting dödande och bara väntade på det sista andetaget och den sista visionen.
... [X] En meny från McDonalds
Kommentarer
Trackback
