Ansträngan
Jag ville knappt stiga ut ur sängen, men knappt stanna kvar hemma heller.
Utbrett över min vänstra arm, så kryllade det av röda "lunarmånar".
Blåmärken, de fanns inte.
Armen verkade ha förlorat sin förmåga till dem för ett tag sedan.
Jag var trött, trött så att jag var på gränsen till att gråta.
Att av ren rädsla stanna tills efter midnatt, det kanske inte var så vist ändå.
---
"Hu~r står det till?"
"Jag är så trött... så att jag knappt står ut"
"Sover du regelbundet?"
"På sistone"
"Igår efter midnatt, eftersom att jag knappast ville sova direkt efter att ha pressat i mig godis..."
"Du, det gör ingenting bättre, ingen skillnad att lägga sig fem minuter efter ens. En brist på sömn framkallar inte bara en tröttsamhet, utan även ångest och stress"
"Varför har du gjort sådär?"
Utbrett över min vänstra arm, så kryllade det av röda "lunarmånar".
Blåmärken, de fanns inte.
Armen verkade ha förlorat sin förmåga till dem för ett tag sedan.
Jag var trött, trött så att jag var på gränsen till att gråta.
Att av ren rädsla stanna tills efter midnatt, det kanske inte var så vist ändå.
---
"Hu~r står det till?"
"Jag är så trött... så att jag knappt står ut"
"Sover du regelbundet?"
"På sistone"
"Igår efter midnatt, eftersom att jag knappast ville sova direkt efter att ha pressat i mig godis..."
"Du, det gör ingenting bättre, ingen skillnad att lägga sig fem minuter efter ens. En brist på sömn framkallar inte bara en tröttsamhet, utan även ångest och stress"
"Varför har du gjort sådär?"
Hon hade fäst sin blick på ryggen av min vänstra hand som råkade sticka ut ur den tjocka tröjärmen jag dragit över den.
Varför, varför och varför skulle jag mitt i allt alltid dra upp den högra mungipan när samtalsämnet alltid nådde något sådant?
Jag ville vara allvarlig, precis som det egentligen var.
Seriös, det var inte för skojs skull.
"Du, det är inte ett dugg roligt"
"J-jag vet det...!"
"Och varför gör du det då isåfall?"
"Därför... att jag inte stod ut. Det var olidligt"
"Och du tror att det blir bättre av att du gräver ned dina naglar i armen?"
Hon satt där och lutade sig bakåt, himlande med ögonen.
"Det... får mig medveten"
"Medveten om vad då?"
"Verkligheten. Att jag inte tappar bort mig själv"
"Nu förstår jag inte"
Med mitt huvud lutandes emot min ena hand, så log jag ljummet
"En fysisk smärt är mer genomlidlig än en psykisk"
"Jag står inte ut... äta skit efter skit... det är olidligt...!"
"Och om du fick välja, vad skulle du äta då isåfall?"
"J-jag vet det...!"
"Och varför gör du det då isåfall?"
"Därför... att jag inte stod ut. Det var olidligt"
"Och du tror att det blir bättre av att du gräver ned dina naglar i armen?"
Hon satt där och lutade sig bakåt, himlande med ögonen.
"Det... får mig medveten"
"Medveten om vad då?"
"Verkligheten. Att jag inte tappar bort mig själv"
"Nu förstår jag inte"
Med mitt huvud lutandes emot min ena hand, så log jag ljummet
"En fysisk smärt är mer genomlidlig än en psykisk"
"Jag står inte ut... äta skit efter skit... det är olidligt...!"
"Och om du fick välja, vad skulle du äta då isåfall?"
I ett antal sekunder stannade jag till i en tystnad.
Hon frågade en fråga.
En simpel, en enkel sådan.
Även fast jag egentligen hade svaret vilandes på mina läppar, så hesiterade jag nästan där och då.
Ett totalt hjärnsläpp, men även någonting annat därefter.
Skulle hon påpeka hur vridna mina svar var, eller ännu värre, skulle jag börja flinle mitt i allt det
- vilket jag hade tendensen till då det kom till frågor som kretsade till vad jag ville?
..."Nötter... ... bär, olika slags frukter... linfrön... olika slags sädesprodukter än potatis, bulgur... torkad frukt..."
Psylliumfrön, gojibär, det fanns flera saker som jag rent ut sagt inte vågade yttra.
Jag var rädd.
Vad jag fick till respons var att det precis var vad jag hade ätit innan behandlingen.
"Det är precis som om en narkoman skulle börja ta droger igen direkt efter sin egen friskrivning"
"D-det är inte alls samma sak...!
Alla vet att droger är någonting helt fel, men mat, det äter alla
- bara på olika sätt!"
Psylliumfrön, gojibär, det fanns flera saker som jag rent ut sagt inte vågade yttra.
Jag var rädd.
Vad jag fick till respons var att det precis var vad jag hade ätit innan behandlingen.
"Det är precis som om en narkoman skulle börja ta droger igen direkt efter sin egen friskrivning"
"D-det är inte alls samma sak...!
Alla vet att droger är någonting helt fel, men mat, det äter alla
- bara på olika sätt!"
Såg jag mig själv som sjuk eller inte, jag hatade den frågan, mest av de alla.
Bara för att jag hade fel i vissa saker, så behövde jag inte ha fel i allt.
När jag hade rätt i någonting, då stod jag för det.
Aldrig mer att jag skulle hålla tillbaka.
"Du försvarar ditt ätstörda betende", "Varför sökte du behandlingen egentligen?"
"Därför att jag var underviktig"
"Bara det?"
"Och... jag... orkade bara inte med mera(skolan, allt)"
---
---
"Vilka tre utmaningar vill du ha den här veckan då?"
"Jag... jag vet inte"
"Därför att jag var underviktig"
"Bara det?"
"Och... jag... orkade bara inte med mera(skolan, allt)"
---
---
"Vilka tre utmaningar vill du ha den här veckan då?"
"Jag... jag vet inte"
Jag visste inte när jag skulle ha tillfälle och tid till det.
Någon skulle vara tvungen att ha tid att vara med, och mer.
Visst, jag är är här för att bli frisk, men seriöst.
Det är inte så lätt att välja mellan sådant som en själv kan likna med pesten och digerdöden.
Hur många med ett ätstört beteende mitt i allt plötsligt säger
"Hmm, den här veckan känner jag mig för att prova pizza~"?
"Jaha, det får väl bli två stycken den här veckan då", suckade hon lite hopplöst.
Jag visste inte var jag skulle ha kunnat pressa in ett tredje alternativ.
Det gick inte knappt vad jag själv visste.
Du hade inte behövt använda dem orden, snälla.
Du hade lika gärna kunnat pressa ur dig något
"Jaha, finns väl ingenting att göra"
"Vad är det för någon mening att du egentligen är här"
eller "Jag orkar inte bry mig längre, du får klara dig själv".
---
---
"Vad håller jag på med egentligen?
Så som jag egentligen går emot det som är "fel" så mycket, räcker inte det?
Räcker inte jag som jag är?"
Jag kände mig så otillräcklig att jag ville fälla tårar.
Det gör mig så ängslig, att inte veta vad som ens är rätt att säga.
Vad att göra.
Det ena har en dåliga sida av sig, medan det andra har fler.
Återvändsgränder, överallt.
Jag är så rädd, så skräckslagen för att folk ska skicka mig vidare.
Ge upp på mig.
Jag var inte bra nog.
Du hade lika gärna kunnat pressa ur dig något
"Jaha, finns väl ingenting att göra"
"Vad är det för någon mening att du egentligen är här"
eller "Jag orkar inte bry mig längre, du får klara dig själv".
---
---
"Vad håller jag på med egentligen?
Så som jag egentligen går emot det som är "fel" så mycket, räcker inte det?
Räcker inte jag som jag är?"
Jag kände mig så otillräcklig att jag ville fälla tårar.
Det gör mig så ängslig, att inte veta vad som ens är rätt att säga.
Vad att göra.
Det ena har en dåliga sida av sig, medan det andra har fler.
Återvändsgränder, överallt.
Jag är så rädd, så skräckslagen för att folk ska skicka mig vidare.
Ge upp på mig.
Jag var inte bra nog.
Kommentarer
Trackback
