Då och nu

[Idag]

"Jaha, hu~r står det till då"

"Jag är trött..."

"Jaha~"

Hon satt och skrev ned ordet "trött" på sitt randiga pappershäfte.

"Jag har inte sovit någonting. Det tar tid att somna, jag vaknar här och där..."

"Hur länge har det här pågått då?"

"Nu, på sistone(de sista två dagarna)...
jag är så trött, det är till och med att mamma frågar mig ifall jag gråtit i min sömn.
Men "Nej, jag har bara sovit lite", jag kan inte koppla av! Alls!
Och nu är jag dessutom tillbaka till fettarsle-åldern också... Jag står inte ut...!"

"Det har aldrig varit någon som direkt varit glad att den nått sin målvikt, Victoria"

Pressandes med den högra handflatan emot mitt ansikte så hade det redan börjat rinna.

"J-jag vill inte vara misslyckad än en gång igen...!"

För guds skull, hade jag förlorat min styrka att hålla mina känslor inne egentligen?
Innan jag hade börjat behandlingen, då var jag tyst, ja, men jag kunde hålla min mask utan problem.
Nu, så var jag så fullkomligt överdramatisk att hemlighet kanppt ens fanns i mitt inre lexikon.

---

---

"Men seriöst, senaste gången jag gick förbi en godishylla, på Coop, - det luktade så starkt, vidrigt artificiellt att jag fick huvudvärk av det"

"Där hör vi det, hur din sjukdom förvridit hela ditt sätt att tänka!"

("Aaaargh...")
"Du, smak förändras! Jag kanske inte tycker om lösgodis längre, eller hur"

"Du, det där köper inte jag~! Jag vet att du egentligen har tyckt om det. Både din mamma och du själv har sagt det då du berättade om förr. Och det där lösgodiset som din mamma hade köpt var sådant som du faktiskt har ätit förr"

---

"Det är ganska roligt, för du sitter faktiskt och försvarar ditt ätstörda beteende"

Tog illa vid mig en aning. Jag kan faktiskt också ha rätt ibland.

"Vadå, förväntar du mig att gå runt och säga "Ååh, lösgodis, det är så gott, så fullt av vitaminer, mineraler~"

"Äum, inte exakt, men du fattar vad jag menar"

---

"Du tror på allting som folk påpekar, gör inte du? Du tar in det allt"

"Folk har aldrig sagt positiva saker förr. Bara negativa.
Jag fick aldrig komplimanger när jag var yngre..."

"Jag vet, och det är det som är så tragiskt"

Enligt hennes mening så var det inte jag som var det dåliga - det var folk som hade varit dåliga med det positiva under mitt liv.
De som vid det första ögonblicket verkade vara snälla, trevliga, de ändrade skepnad längs tiden.
Dessa påpekningar... dessa ord... dessa jävla åsikter!

"Vem fan säger att jag skulle må bra vid den vikten... jag vet väl fan själv hur jag mådde när jag var på den sist - skit!
Att vara klumpig eller någonting sådant, det matchar den som är största av alla, eller hur?
Bättre än ifall personen skulle vara lika smal eller smalare.
Folk ser ned på en, ett fettarsle...
Som då jag hade målat någonting på bildlektionen.
E och L kommer och säger "Åhh, vad fin",
innan de stänger dörren och går in till ett annat rum
där även de andra i salen kunde höra dem skratta rösten ur sig...!"

"Du är inte fet. Du är smalare än mer än hälften av genomsnittet..."

"Lite underligt, eller hur? Under de tre åren i gymnasiet, så såg jag inte ens FEM mulliga tjejer.
Fem! Inte ens det!
Lite roligt också att det är mitt gymnasium som är det vanligaste att folk kommer ifrån på behandlingen"

"Och då är det väl inte så konstigt, va?"
"Du och jag, vi ser inte dig på ett och samma sätt.
Vad jag ser framför mig, det är en söt tjej. En som VERKLIGEN inte är fet. Du måste-"

"S-sluta-, säg inte mer--!! Jag står inte ut...!!"
"DET GÖR SÅ ONT!!"

Mina armar omfamnade hela mig själv och pressades med huvudet emot träbordet.
Det kändes som om någonting långsamt men säkert slet sönder min själ.
Långsamt, långsamt, så drogs det fram hål som även de blev större.

---

Någonting jag gjorde för några få månader sedan]
[(Pomegranate)]
---

Alla de som når sin målvikt förr eller senare, de lär sig acceptera faktumet med tiden.
En sådan person som släpper, "Forgive and forget", jag är inte en sådan.
Vad som tagit mig hårt vid ett tillfälle, det fastnar och sitter i min ryggrad tills slutet nås.
Målvikten(BMI:t 20), det enda den symboliserar är en tid jag önskar inte ens funnits.

Jag gör framsteg med saker, jag anstränger mig, men.
Vissa saker... är även de permanenta.


"En egenskap som kommer att ta dig framåt i livet, Victoria - det är din envishet"



Kommentarer
Postat av: TereseErica

Hej tjejen! Allt bra med dig idag?

2009-09-26 @ 16:25:57
URL: http://tereseerica.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0