pigment

Det är näsan sorgligt samtidigt som det är komiskt hur en människa alltid trånar efter just det en varken kan ha eller få.
Som sagt, människan är en girig varelse.

"Du får äta vad du vill när du är frisk", säger de, att jag kan göra hur jag vill då.
Jag förstår det, verkligen, men samtidigt... så stod jag inte ut.
"Äta vad jag vill, my ass", och här satt jag med Start!, Nutella.

"Jag kommer aldrig att äta Nutella, inte Start!, skorpor med marmelad"

"Jaha"

"Jag kommer inte att sluta äta gojibär, inte sluta äta incabär"



"Jaha, ja"

"Jag kommer att äta dinkel, matvete..."

Själv så kan jag knappt tro det.
Listan på vad jag ville ha, eftertraktade, den kunde jag ha fortsatt med i en kvart under en argumentation med min behandlare i fredags.
Jag längtade så otroligt mycket efter det hela, att kunna äta med ett rent samvete.
Jag ville kunna få äta sådant som jag visste bara gjorde gott för mig själv och, istället för att äta i min mening "skit".

"Vad känner du dig för att öva på för tre förbjudna livsmedel den här veckan då?"

"Ja-jag vet inte...!"

Själv kunde jag inte bara greppa det.
Var det någonting som de förväntade sig eller?
Att en person helt enkelt utan problem kunde vara kapabel att välja emellan pesten och kolera?
Jag ville inte ha någonting. Alls.

"Det är ju jävligt typiskt. Jag är ju inte som en del andra som har som kan ha till exempel leverpastej som ett förbjudet livsmedel på listan. Jag har ju bara de jävligaste, så jag har ju inte så rejält många att välja emellan. Allting blir ju som kaka på kaka när jag får äta saker åter och åter igen"

"Mhm, men du har inte ätit McDonalds(bortsett från ett försök då det blev en total flopp och mamma i slutet ansett att det var bättre att ta itu med min behandlare)"

"Aaah..."
(Grävde min egen grav)



Att se henne kryssa i ordet i listan, det brast någonting inuti min kropp.
En sådan rädsla, ett sådant attentat emot min resterande harmoni inombords.




Öva och öva tills jag inte finner någonting ångestladdande.
Jag vill inte veta hur lång den sträckan kommer att vara, om den ens existerar.
Ångest, rädsla, hat, varken det ena eller det andra förändrar vad någontings innehåll innebär.
Jag pressar mina handflator emot mina ögon.
Jag vill blunda.
Jag vill inte se.
Någonting.