pigment

Ifall en person varit i ett svältläge under en längre tid, så är det knappast någonting nytt att magen ständigt och ständigt finner sig i press.
Ju mindre en är i maten(under en längre tid), desto mindre blir magens volym.
Den krymper, vilket inte är en bra sak.
Sveda och pin, de som suttit i den sitsen är troligen klart medvetna om vad jag talar om här.


Jag vet inte... kanske var det i mars då vi åt lasagne till middag där hemma.
Jag hade bestämt mig att jag inte skulle hålla inne.
Jag satt i en sits då jag hade utan tvekan råd att unna mig själv, så varför hesitera?
Dessutom så ville jag visa mamma att jag KUNDE, att jag FÖRSÖKTE.
De trodde inte mig då jag yttrade att jag inte ville tappa ned mer vikt, så det var dags att visa upp.

Jag lade upp lite grann mer än den vardagliga mängden och det reagerade de på gissar jag.
Efter så lade jag upp lite extra på tallriken(lite, men) och de reagerade så att jag såg en tydlig reaktion.

Det skulle vara okej, okej... jag åt snabbt att det kom ned mer innan mättnaden ens skulle slå till.
Och så brast det plötsligt.
Min mage kändes som om den brustit itu.

"Den är trasig, den är trasig...", det var jag övertygad om.
Den var döende, den var döende.

Jag var övertygad om att den var trasig och rent ut sagt döende.
Det enda jag var kapabel att göra, det var att ligga och dåsa på soffan i vardagsrummet.

De andra pratade och betedde sig som normalt.
Det var fredags trots allt.
När de frågade mig om olika ting, så fick de inget svar utan att bry sig.

Bara att andas med öppna ögon var på gränsen att jag ens skulle kunna ta mig igenom självmant.
Märke de inte, märkte de inte att jag mådde som skit?
Vartenda andetag kändes som om det töjde ut det trasiga.

Det höll sig i två veckor, lidandet.
Och jag trodde att min mage blivit ödelagd för alltid.


... men det hade den inte som tur var. Tack och lov.
Så liten som den var... det är nästan svårt att tro hur lite jag kunde leva på utan att ens gå runt hungrig.
Att se hur portionerna såg ut på kliniken från och med början, hur i hela världen fick folk i sig det där?
Inte jag iallafall - trots att jag fick lov att börja med två tredjedelar jämfört med det normala.
Bara magen i sig var en stenmur för mig att korsa.
Var och varenda måltid slutade i ett och samma - en "trasig" mage.

"Du ska se att det kommer försvinna med tiden, Victoria"

När var frågan och när.
Dock kom det längs tiden som gick.

Ens kropp är inte magisk, den behöver tid på sig.
Ingens kropp kan bygga sig ett sexpack på sex dagar, likaså när det gäller att töja ut magsäcken.
Och nej, magen kommer inte att bli större än normalt så länge som en följer det som anses normalt.
Tro mig, det krävs allt mer än det för att den skall töjas ut i det extra.

Ju förr desto bättre, kan vi säga.
En med ätstörning, den måste börja äta mer rekommenderat förr eller senare
- för att magen ska må så bra som möjligt.
Den är kroppens källa och förtjänar mer än nog.

Efter en måltid, så är det bäst att lägga sig ned och vila.
Ifall inte, någon lugn aktivitet så länge det inte är någonting fysiskt som kompenserar det hela.
Att ligga ned med böjda ben anses vara bland det vänligaste mot ens mage.
Värme anses också dämpa ångesten.

Då min mage var som allra värst efter måltiderna och jag var hemma,
så brukade jag alltid ta fram min vetekudde som jag värmde i mikron.
Det finns ju också förstås vad vi kallar för ett "bolltäcke", men vetekudden var min billiga genväg och vän.
Med den så kändes det hela någonting mer genomlidligt~