pigment

Att det fortfarande var så här idag.
Mörkret inombords.
Känslan av att känna sig utom räckhåll för det säkra.

På ett sätt så var jag rädd, upp längs ryggraden och märgen.

Det var inte att jag gick runt som ett åskmoln.
Inte heller att jag såg mig omkring och mitt ur allting skrek
"Hallå, är ni både blinda och döva? Jag mår totalt skit...!!".

Jag gick runt som normalt, i förhoppningen att inte spricka.
Jag pratade, skrattade ibland, samtidigt som det hela kändes så forcerat.
Det var kallt, fanns ingen värme i det.

"Prata med någon", kanske en del hade uppmanat mig till.
Men det var inte så enkelt.
Att berätta vad som inte stod rätt till, det kunde jag inte sätta den enstaka punkten på.

Det ansågs heller varken som någonting artigt eller trevligt att svara "allting" då en frågade.
Vad ifall mitt komplexa kaos inombords var så otroligt diffust?
Att det kretsade runt allting där inne?


Det räckte inte med att intala mig själv att behärska alltsammans som kom.
Någonting var tvunget att komma ut på något som helst sätt att jag drog ut mobilen ur min väska.


Jag behövde bara höra en röst. Utan att se vem som helst i ögonen.
Inga krav alls.
Att blunda ögonen, det kändes så otroligt lugnande och av allting bara kunna höra en röst av omtanke.
Och en bit av mörkret släppte för tillfället.

Dock fanns ju ändå majoriteten kvar inuti mig.
Och att sedan se hur en ny patient skakade, vred sig medan hon grät av magont... det brast någonting itu av min själ.
Dåligt samvete.



Jag sprang, sprang så fort som jag kunde till busstationen.
Så fort att jag hoppades allting inte skulle hinna med i min takt.
Kunde inte allting inuti mitt huvud försvinna, jag stod inte ut.
Om jag ändå kunde skrika med all min kraft.

Lycka att det nästan var folktomt i bussen.
Vad hade folk trott ifall de sett en tjej sittande med tårfyllda ögon lutandes emot fönstret?