pigment

På sistone så har det känts som om min insida varit tom.

Jag pratar, skrattar med andra som jag pratar med på kliniken.
Jag ler, är trevlig.
Men samtidigt... så känns det noll inuti mig.
Det finns ingen värme, det finns ingen inre glädje.

Det är bra att visa värme och trevnad för omgivningen, det vet jag gott och väl.
Fast ändå... så har det hesiterats det en bit inom mig.


Det är nästan som om jag försöker bleka bort verkligheten med ett stort vitt leende...
medan det tär på mitt mentala.
Om jag möter någon annan , så drar jag upp leendet.


Hela min tillvaro, den känns som om jag skulle stå mitt i centret av ett slags vaakum.
Ingen luft, ingenting levande, ingenting som rör på sig.

Folket omkring mig... det är nästan som om de befinner sig i ett "fast forward-läge" medan jag står kvar i mittperspektivet under slowmotion.
Det kan nästan liknas med en egen slags musikvideo.
Endast en sak.
Jag är inte fokus, de är.
Jag försvinner in i mängden, medan de stormar omkring där de var dag möts av nya ting.
Ingenting kan förutses, de tar sakerna som de kommer.
Där jag befinner mig träffar ingen ytan, utan jag står där själv med mina bara händer.
Jag vill gripa tag i håret med mina krokade fingrar och skrika livet ut mig själv.

Ifall det inte är tillåtet att känna sig något trygg och värdig med en smal kropp,
så medföljer det krav på andra håll för att jag ens ska känna att jag duger...
Och de är många, många fler.