pigment

Umm... kanske nej?

Så det var alltså bestämt.
Vi åkte till Täby Centrum för att vara där ett par timmar och öva på glassen innan mamma drog iväg till sitt jobb som var strax intill centrumet.


... Vilket knappast var vad jag behövde höra.
Gå runt och dra på sig jeans mitt i allting... men jag gick med på det.
Visst, bara det blev gjort och jag slapp påminnas om det fördömda faktumet.

Det flockades upp folk vid centrumets mitt och de anordnade någon slags bröllopsshow där pinnsmala och solbruna tjejer med groteskt enorma lösögonfransar visade klänningar.
Slanka, raka, jag antog att de skulle likna idealet.
Alla dessa tankar som svärmade inuti mitt huvud... för att inte säga musiken som dånade som om det skulle rinna blod från mina öron.
Och ändå så stod jag kvar där och betraktade alltet med mina IPod-lurar i som skydd för bullret.
Jag ville se alla de olika klänningarna, men främst så såg jag armarna.
Magen, profilformen, för att inte säga svanken.
Hur den drog som en linje med de kritvita knapparna längs ryggarna.

Jag längtade tillbaka.
Brusten hud av torrhet, armarna där det smått stack ut muskler i skinnet...
Spela roll, jag ville ha det - så mycket!
Jag ville inte känna mig som någonting sämre än majoriteten, jag ville vara jämlik.
Jag ville känna mig värdig...
Och det gjorde ont, så ont inom mig.


Efteråt vandrade vi in på Salt i jakten efter byxorna.


Vilja och inte vilja ha.
Det kunde nästan liknas med att jag främst letade efter fel i byxorna som kom till förslag.
De skulle vara perfekta, jag skulle finna tycke i dem ifall jag ens skulle ta mig igenom att prova dem.
Som om jag inte redan avskydde min spegelbild... jag bet ihop läpparna.


Kanske inte. Visst. Men det var principen i det hela.
Nästan som om jag suttit i förväg och bestämt en mall av storlekar att följa efter.


Och exakt på sekunden då jag dragit på mig alla mina kläder igen, så vinkade hon med handen utanför omklädesutrymmet.


Det var ett par grå leggings och jag tog av mig kläderna åter igen.
Det var tyst.
Jag var tyst, ville inte yttra ett enda ord.

Hon lossade draperiet åt sidan och tittade in.


Mina händer drogs sig upp emot munnen.
Sedan ögonen.
Tårarna rann.


Jag ville spricka itu, få slut på helvetet.
Det var äckligt, hela mig själv var äcklig... så att jag inombords skrek.


Jag höll i glassen, dock såg jag mig om istället för att äta.
På alla människorna som svepte omkring en... förälderna med barnet i sin vagn, pensionärerna...


Det var åter igen en tystnad och jag betraktade de nya människorna i omgivningen.


Det blev diffust i mina ögon av vätska, som jag försökte hålla tillbaka då det ändå fanns folk omkring oss.
Min energi verkade inte ens existera. Den var borta.


Med ett svagt leende täckte jag ögonen med den högra handflatan.
Jag ville inte att de skulle se.
Hur svag och känslosam jag var.
Det räckte som det redan var.


Allting var bra, ingenting var fel.
Jag insisterade till och med på det.
Allting var bra.

Men hur kom det då sig att så fort hon var bortom min synvinkel, att jag kände mig vilsen?
Så rädd och borttappad?
På ett eller ett annat sätt så kändes ingen riktning den rätta att gå för mig.