Svag och svagare

Snö. Och sedan regn.
Redan innan jag ens stigit upp, så var jag medveten om att det skulle bli rått utomhus.

Snön... den påminde mig om en sak.
Den där hårda, isande blåsten som kom emot mig då jag tog steg uppför Medborgarplatsens trappuppgång.
Den med snö i sig, det hade jag inte varit med om sedan i våras då bara stegen kändes tyngd.

Samtidigt som det troligen inte skulle ha någon som helst roll,
så var det ändå innebörden i det hela.
Skulle jag känna någon som helst kyla,
eller skulle jag vara uppgödd nog för att inte känna någon alls.
Hata tanken, hata faktumet.

Jag skulle på mitt torsdagspass i yogan, det var det som jag skulle tänka på.
Inget annat. Alls.
Jag skulle se i nuet, inte det förflutna.
Det var över, passé.

--

("Du greppar väl ändå logiken i det hela, Victoria.
Du befann dig i en förtvivlan och ett hat i att kylan brukade göra ont.
Du blir för fan aldrig nöjd")

Stämmer. Jag blir aldrig nöjd.
Trots allt, jag är en människa - de ända varelserna som sägs bära på girighet.
Dock att se mig omkring och se omgivningen som en slags konkurrens.
Vad är vitsen i det hela?

--

--

Vinden och blåsten mötte mig vid uppgången.

Till skillnad från förr, så hade jag nu en varm halsduk.
Det regnade i skyfall, till skillnad från snö.
Men det var känslan som tog det hela.
Jag frös inte så mycket, knappt.

Och jag var heller knappt medveten om hur jag skulle hantera det.
"Bra, du frös inte så in i märgen, Victoria! Bra!".
"Jaha, du. Showtime's over...".

("F-förbannat...!")

Jag ville slå sönder någonting för en sekund.
Bara någonting litet, snälla.

"18:52", så det fanns tid kvar tills passet började.
Jag behövde kläder, behövde skor, allt.
Huvudsaken var att jag inte skulle se begränsningarna i att ingenting satt perfekt.
Jag var kort, så när det kom till långa plagg, så var det de små storlekarna som gällde.
Små... alldeles för små enligt min spegelbilds mage...

Hukade mig fram, vred mig om, höll och sträckte armarna ut i skyn.
Inte konstigt att jag inte frös alltför mycket.
Vart jag än såg mig om så var det igentäppt.

("Fördömda spegel, fördömda armfan..."!)

Jag gav upp då orken tagit slut.
Och av det hela tillfället,
så låg det en Life-butik bredvid klädaffären,
mitt emot skobutiken där jag höll i en stövel.

Jag såg hälsomedel.
Jag såg hälsomat.
Kost- och hälsoböcker i många, färgglada färger.

Det var precis som då jag vid vissa tilfällen lagt märke till Pink Lady-äpplen i den lokala ICA-butiken där hemma då de såg som allra bäst ut.
Sprakande rosa, illröda... att jag bara kände mig tvungen att köpa dem.
Ibland inte ens för att äta dem,
utan eftersom att de såg så otroligt fina ut och vackra i färgen.

"Gräset är grönare på den andra sidan", jag ville dit.
"Det som är förbjudet är alltid det som är mer attraktivt", jag ville ha.

Jag gick över dit och kassörskan lade märke till det.

"Letar du efter någonting speciellt?", log hon på håll åt mig.

"Um, nej, jag kollar bara lite grann..."

Kollade, jag "skannade" igenom böckerna.
En bok var en kokbok, en annan om detox.
De hälsosamma böckerna, de skulle alltid ha sådana underbara färger på maten.
Faktan om olika slags råvaror, nyttigt, recept.

Jag ville ha den allra största boken av dem alla!

Och sedan så slog det mig...
Hur i hela världen skulle jag kunna vara kapabel att smuggla hem en sådan bok
utan att någon som helst där hemma lade märke till det?
Hur skulle jag kunna hålla masken inför min behandlare?

Jag fick ju inte ens laga måltider längs min behandling.
Det var totalt förbjudet.

("Men jag kan ju köpa den nu... så prövar jag på de recepten... senare då jag får.
Ja, ja, så gör vi...!")

Mina händer släppte taget om boken i stället.

Men vad höll jag på med?
Var jag så låg att jag tappade fattningen så fort jag lade märke till synen av det hela?
Att så fort jag fick möjligheten till det börja om på nytt med hälsotänket?
Jag var så förbannat svag.
Såg mig själv som någonting så patetiskt.

Att lägga en påse framför en drogberoende som varit ren i två veckor.
Att erbjuda en cigg til en rökare som inte hållit någon under en veckas tid.

Händerna lossade greppet och drog sig tillbaka in i jackärmarna.
De fick inte, jag ville inte röra någonting.
Det tärde alltför mycket på mina krafter.
Jag ville inte börja fälla tårar längs mina kinder mitt i allt.
Att det var så hjärtskärande inom mig...


"19:07"
Jag fällde ihop mobilen.
Ut i den såkallade kylan igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0