Att se igenom en
Lika yrvaken som alltid, så trampade jag framåt längs korridoren...
iallafall tills jag tittade upp ifrån marken.
Och jag gled in bakom hörnet i hopp om att personen,
som precis lämnat sitt kontor, inte lagt märke till mig.
Hoppades och hoppades.
Jag hade verkligen inte orken att samtala om hur jag mådde och hade det just nu.
("Aaaargh..."), det var läkaren.
Den personen som jag blev skickad till förr då jag hade självmordstankar,
personen som jag blev skickad till då min stressmage blivit en enda stor boll.
I andra ord en person som jag visat vad jag egentligen hellre hållt till mig själv.
Det var för fan pinsamt...
Hon hade ett leende på sina läppar.
Hur kunde hon?
Hur kunde hon någonsin veta...?
Då jag tänkte efter, så kanske det ändå var en bra sak för mig,
att bara lätta ut vad jag kände inombords.
Hon bara satt där på sin svarta kontorsstol
och vände sig med ett leende då jag öppnade dörren.
Min blick fäste sig ned i marken.
Inte i syftet av att den bara gjorde det, utan att jag ville undvika hennes ögonkontakt.
Jag kände mig så otroligt obekväm.
Ville knappt veta, inte höra orden av det hela.
Hon drog en gest med handen och berättade den ena saken efter den andra.
Allting om likheter och olikheter,
vilket jag för det mesta brukade finna som någonting intressant.
Fast nu var det mer ett lidande med det.
Som om jag inte redan hade mitt huvud fullt nog med tankar och ångest,
nu staplade hon på ännu flera lager ovanpå genom att bara påminna mig.
En människa upptäcker att den slagit sig, kanske även fått ett sår.
Vad gör den?
Den börjar känna smärtan, kanske även känna hur det svider, kliar
- och bara eftersom att den blivit medveten.
Och jag vart bokstavligt talat "utschasad" därifrån.
Bakom stängda dörrar stod jag än en gång i korridoren.
De försvann inte, tankarna.
Jag kunde inte koppla ifrån dem.
Det var olidligt och tårarna rann ned längs kinderna.
Kunde det bara inte sluta nu?
Allt detta lidande?
iallafall tills jag tittade upp ifrån marken.
("Ooh, shit")
Och jag gled in bakom hörnet i hopp om att personen,
som precis lämnat sitt kontor, inte lagt märke till mig.
Hoppades och hoppades.
Jag hade verkligen inte orken att samtala om hur jag mådde och hade det just nu.
("Hoppas, hoppas, hoppas...")
"Men, hej där, Victoria~! Hur har du det?"
"Men, hej där, Victoria~! Hur har du det?"
("Aaaargh..."), det var läkaren.
Den personen som jag blev skickad till förr då jag hade självmordstankar,
personen som jag blev skickad till då min stressmage blivit en enda stor boll.
I andra ord en person som jag visat vad jag egentligen hellre hållt till mig själv.
Det var för fan pinsamt...
"Umm, trött... sovit dåligt på sistone..."
"Så du har sovit oroligt på sistione, va?"
"Uhh, ja... och så har jag fått en diagnos och så...-"
"-Så du har fått en diagnos då~"
"Så du har sovit oroligt på sistione, va?"
"Uhh, ja... och så har jag fått en diagnos och så...-"
"-Så du har fått en diagnos då~"
Hon hade ett leende på sina läppar.
("Vad fan...?")
"Vad då, vet du? Har du redan hört?..."
"Nej, jag har vetat det från och med början~"
("Vad i..."), det kunde ju inte stämma. Alls.
Hur kunde det för guds skull vara möjligt
- då jag fått reda på det i onsdags??
Vad hade hon gömt bakom sin rygg?
"...vad då för någon då? Isåfall?"
"Det vet du"
"Säg det till mig"
"Det börjar på A"
("Hur fan kan hon... ooh. Det finns flera på A, just det, ja...")
"Och...?"
"För inte en så lång tid sedan, så fanns det en man vid namnet Hans Asperger, som hade den..."
"Vad då, vet du? Har du redan hört?..."
"Nej, jag har vetat det från och med början~"
("Vad i..."), det kunde ju inte stämma. Alls.
Hur kunde det för guds skull vara möjligt
- då jag fått reda på det i onsdags??
Vad hade hon gömt bakom sin rygg?
"...vad då för någon då? Isåfall?"
"Det vet du"
"Säg det till mig"
"Det börjar på A"
("Hur fan kan hon... ooh. Det finns flera på A, just det, ja...")
"Och...?"
"För inte en så lång tid sedan, så fanns det en man vid namnet Hans Asperger, som hade den..."
Hur kunde hon?
Hur kunde hon någonsin veta...?
"Hur... visste du det, och utan någonting dokumenterat..."
"Vad sägs om att ta en tur in till mitt kontor och prata en stund?"
"Vad sägs om att ta en tur in till mitt kontor och prata en stund?"
Då jag tänkte efter, så kanske det ändå var en bra sak för mig,
att bara lätta ut vad jag kände inombords.
Hon bara satt där på sin svarta kontorsstol
och vände sig med ett leende då jag öppnade dörren.
"Hur kunde du veta? Om att jag hade?"
"Jag såg det från den första gången jag såg dig"
"Men man ska ju inte kunna se det från ens utsida... det syns ju inte..."
"Jag såg det i din blick. Så som det vacklade runt, den var nere. Och bara ner"
("M-men det var då...! Det här är nu...!
Jag ser folk i ögonen nu...!!")
"Jag såg det från den första gången jag såg dig"
"Men man ska ju inte kunna se det från ens utsida... det syns ju inte..."
"Jag såg det i din blick. Så som det vacklade runt, den var nere. Och bara ner"
("M-men det var då...! Det här är nu...!
Jag ser folk i ögonen nu...!!")
Min blick fäste sig ned i marken.
Inte i syftet av att den bara gjorde det, utan att jag ville undvika hennes ögonkontakt.
Jag kände mig så otroligt obekväm.
Ville knappt veta, inte höra orden av det hela.
"Nu ska jag berätta dig om ett barn, en pojke som jag vet om.
Det var en fest, alla barn var ditbjudna, inklusive honom.
Under den hela festen, så spenderade han sin tid med att sitta i rummet intill och leka med lego"
"V-vad gör man annars med Polly Pockets?? Jag lekte med andra barn också...!"
"Som du vet, så arbetar jag dessutom med barn och jag träffar även dem med diagnoser.
Asperger, ADHD, autism... det är inte så ovanligt som du faktiskt tror"
Det var en fest, alla barn var ditbjudna, inklusive honom.
Under den hela festen, så spenderade han sin tid med att sitta i rummet intill och leka med lego"
"V-vad gör man annars med Polly Pockets?? Jag lekte med andra barn också...!"
"Som du vet, så arbetar jag dessutom med barn och jag träffar även dem med diagnoser.
Asperger, ADHD, autism... det är inte så ovanligt som du faktiskt tror"
Hon drog en gest med handen och berättade den ena saken efter den andra.
Allting om likheter och olikheter,
vilket jag för det mesta brukade finna som någonting intressant.
Fast nu var det mer ett lidande med det.
Som om jag inte redan hade mitt huvud fullt nog med tankar och ångest,
nu staplade hon på ännu flera lager ovanpå genom att bara påminna mig.
En människa upptäcker att den slagit sig, kanske även fått ett sår.
Vad gör den?
Den börjar känna smärtan, kanske även känna hur det svider, kliar
- och bara eftersom att den blivit medveten.
("Sluta, snälla sluta...sluta göra det här emot mig...")
"Oj, nu har någon annan en tid här~!
Men vi kan prata en annan dag, ifall du har lusten till det~"
"Oj, nu har någon annan en tid här~!
Men vi kan prata en annan dag, ifall du har lusten till det~"
Och jag vart bokstavligt talat "utschasad" därifrån.
Bakom stängda dörrar stod jag än en gång i korridoren.
De försvann inte, tankarna.
Jag kunde inte koppla ifrån dem.
Det var olidligt och tårarna rann ned längs kinderna.
Kunde det bara inte sluta nu?
Allt detta lidande?
Kommentarer
Trackback
