pigment

Det blev en tystnad.
Folk hade knappt sagt något sådant till mig förr.
Bara att jag inte försökt nog då jag egentligen malde sönder mig inombords
genom att aldrig någonsin släppa tankarna.
Vilken människa brukade för det mesta att ha lusten att blotta sina tankar var sekund?


Att min behandlare också berättade att hon inte skulle lämna mig,
utan finnas vid min sida tills dagen då jag mår bra,
det kändes så svårt att ens se som någonting på riktigt.

Det var nästan för bra för att vara sant efter att folk alltid lämnat och skickat mig vidare förr.

Desto svårare är det att hålla bloggen inom mig.
Det är en sekretess om behandlingen och
jag minns klart väl om hur besviken och arg hon blivit då hon upptäckt mina förra...
nästan som om min moral svider.

Samtidigt som jag vet att jag skulle ha mått ännu sämre
ifall jag inte fått släppa ut mina känslor genom skriveriet här...
så känner jag mig ändå så falsk då.

Jag vill vara en ärlig person, någon som man kan lita på.
Inte en lögnare... inte någon som det inte går att lita på.


... men jag försöker åtminstone att göra framsteg.
Vad som hänt de senaste dagarna är fortfarande svårsmält, fortfarande brist på sömn...
fast jag försöker att göra det till det bättre.

Det känns så fel att folk vill att jag ska söka till aspergercentret för att prata med någon kurator.
Jag är inte sjuk på det sättet, jag är normal på utsidan.
Punkt slut.
Dessutom... så känns det också på ett eller ett annat sätt skrämmande att gå dit.
Seriöst, vuxenpsykiatrins väntesal(eftersom att nitton år är för gammalt för BUP)
är banne mig värre än den hos folktandvårdens.
Att sitta där och tänka vad dessa människor är här för, vad har de gjort.

Först maten och sedan det här...

Det känns bara som om jag är så vilsen just nu.