Ett resultat, en panik

Folk märkte troligen inte det,
men långsamt så började jag känna mig alltmer som en tickande bomb.

Jag tog beslutet att ta frisk luft, rensa mina tankar med frisk luft.
Då jag väl stog vid ytterdörrarna så föll det regn utanför
och jag drog luvan över mitt huvud.
Luften var så otroligt härlig då jag inte kunde känna en enda droppe emot min hud.

Alltid så skulle regnet falla då det kändes som om det föll med mig,
släppte ut mina känslor åt mig.
Med hörlurarna i mina öron,
så kändes det som om det verkligen bara var jag som vandrade runt där längs vattnet,
sträckte på armarna då mina fötter hade fäste på bryggans ovansida.

Noisettes "Every now and then" i öronen gick längs mina bens takt
och då jag vände mig som så nådde det till den sista refrängen.


Och av någon känsla inombords så kändes det då så mäktigt.
All vrede, all sorg, all desperation,
alla de kändes som om de föll ned ifrån skyn och slog hårt i marken.
Jag kunde både känna och se hur rädd jag egentligen var för den här dagen.

---

---

Jag avskydde verkligen vuxenpsykiatrins väntesal,
att oroa mig över vad det var för slags typer som satt där.
Trots att jag aldrig hade funnit något som helst tycke för BUP:s vänterum,
så tog det här priset.
Det kröp upp längs min ryggrad.

"Vad bra att du är här"

Då jag vände mig om, så stod Y där med ett välkomnande leende på läpparna.

"Äum, mamma har inte kommit än..."

"Hon hittar. Hon har ju varit här och pratat om dig förr~"

Det hade varit mnga och flera tillfällen som jag vandrat längs den där korridoren,
till rummet allra längst bort.
Och ändå så hade det aldrig kännt så här oändligt.

Hur skulle det vara.
Självklart så var jag övertygad att det skulle väntas till mammas ankomst, men... hur egentligen.
På ett eller ett annat sätt så satt jag och nästan förväntade mig någonting liknande med det klassiska
"Vem vill bli miljonär"-klippet:

("Är det ditt slutgiltiga svar?"
"Är du fullkomligt säker?
Svaret är...")

Som om.
Det blev inte direkt så.

Samtidigt som hon böjde sig för att sätta sig ned, så kunde jag höra någonting liknande med
"Ja, och jag tror faktiskt verkar som om det stämde överrens, att du har Aspergers~"

("Vad fan...?", och för en stund så blev jag stum där.

Precis den sekunden, så ursäktade mamma sin sena ankomst i bakgrunden.
De gick igenom provresultaten, samtalade om mig mitt framför mina ögon.
Själv så satt jag där tyst och bara såg på.

"Du är lite överbegåvad"
"Du fick ett väldigt bra betyg på allmänkunskapen,
som annars brukar vara bland det svåraste för de mesta"
"Du har ett bra bildminne,
jag har aldrig sett någon som radat upp dessa symboler felfritt
- och även i en nummerordning"

Vissa saker var jag bra på, andra sämre, men min tystnad höll för det mesta i sig.
Långsamt så trappades det upp att jag var nära att fälla tårarna till skillnad från att bara vara paff.

Hon lade fram ett par ihopfästa pappersark med en klämma på bordet framför oss.

"Detta är en liten sammanfattning med vad jag kommit fram till,
som ni sedan kan ta hem och läsa igenom"

Den lilla högen med papper hade en otäck känsla i sig.
Jag tyckte inte om den. Alls.
Bara tanken av att se en hög av fakta om en själv ligga där,
framför en, det var rent it sagt obehagligt.

Då det var färdigt, så höll jag knogarna för att hålla känslorna inombords.
Mamma gick på toaletten och jag passade på att smygkika igenom papperna.
Vecklade upp dem.

("Namn, blablabla... tre syskon... pappan har en kusin med Aspergerdiagnos...?
Vad, vem, varför?
"Enligt mamman har han själv vissa autistiska drag
i form av svårigheter med sociala kontakter och empati"...?!!
Vad, hur, varför?!!"

Mamma kom ut från toaletten med en lättad suck och såg mig stå där som en sten.
Hon förde runt sin ena arm runt axalrna på mig.

"Hur är det? Känner du dig som om du fått en stämpel i pannan?"

Inget svar.

"Du kommer ändå att vara samma gamla Victoria"

Hur kunde hon läsa av mig som en bok så där?
Till och med orden??
Jag fick inte lacka ut där i korridoren, inte heller i byggnaden.
Det handlade om kontroll och kontroll...
och så satte vi oss i bilen.
Jag kunde inte hålla det inom mig längre.
Bröt ut.

"V-varför FAN har ingen sagt till mig att pappa har autism?!!

"Det var inte dokumenterat, bara en hypotes"


Allting inuti mitt huvud bestod av ett enda stort kaos.
Allting var på tok för mycket för mig och jag kunde känna hur takten jag andades började förändras.
Snabbare och snabbare... det hela gick ur kontroll.

"Nu får du andas långa, djupa andetag, Victoria!"

Men jag kunde inte.
Jag grät och det gjorde ont.
Om och om igen beordrade hon mig om att lugna ned.

"M-mitt huvud..."

"Vad sade du, jag hörde inte dig"

"M-mitt huvud känns så tungt...!"

Då vi kommit hem, så hade det blivit värre.
Allting hade blivit tungt, inklusive mina ögonbryn.
Så otroligt diffust, jag kunde ens knappt gå eftersom att min hjärna inte fått nog med syre.

"M-mina händer domnar bort...!"

"Du nästan hyperventilerar, Victoria
- drick vatten...!"

Men jag kunde nästan inte ens hålla i vattenglaset.
Andetagen pressades ut, händerna darrade och tänderna slog emot glaset.
Hon ledde mig till vardagsrumssoffan och beordrade mig att ligga på rygg.
Fast det var tungt, det gjorde ont i halsen.
Både den och gommen var så torra att jag nästan var rädd att det skulle bryta upp.

"Se på mig, Victoria, titta på mig, Victoria!"

Jag visste att det var mamma som satt där bredvid mig, kunde se hennes kropp genom mina kisningar med ögonen.

"TITTA på mig, Victoria!"

Hon pekade med fingrarna upp emot huvudet.
Någon decimeter under var knappt något problem, men min syn kunde inte nå ända dit upp.
Jag kunde veckla den uppåt.
Vad jag kunde se, det var att hon återvände minut efter minut för att se att jag inte svimmat av och att jag andades rätt.

Vid ett tillfälle då hon hade vänt sig om emot köket blev det tungt att ligga på rygg, så jag vred mig om.
Lade mig på mage med armarna nedåt.

("Det.. här var ju skönt... lättare att andas nu...")

"-VICTORIA!!"

Jag kunde höra mamma rusa och se henne något diffust.

"Victoria, är du okej?!! Titta på mig...!"

Jag såg något upp.

("Åhh... mamma är här igen... vad orolig hon verkar...")

"Gud, vad rädd du gjorde mig där - jag trodde att du hade svimmat!"

Jag grät.

Kommentarer
Postat av: pinkhelp

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vet inte ens vad Aspergers är men jag vill bara påminna dig om att du är en fantastisk person oavsett, det lilla jag sett av dig, du målar otroligt och du har ett grymt sätt att skriva ner dina känslor på! Jag tror på dig. :)

2009-11-26 @ 19:21:30
URL: http://pinkhelp.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0