pigment

Trots att jag befann mig i ett enda stort maraton av vridna drömmar,
så ville jag ändå knappt inse då klockans alarm slog igång.
Jovisst, skönt och härligt att slippa dem,
men samtidigt så ville jag ändå ligga kvar med täcket över huvudet.

Var det så tvunget att ens gå upp ur sängen och äta?
Äta, äta, och äta?
Kunde jag inte lika gärna ligga kvar och sova mig förbi hela dygnet?

Så kunde det dock inte vara.
Det här var på riktigt, det här var inte ett slags vaakum i någon dröm.
Ifall den här dagen skulle vara precis som de andra på sistone,
så ville jag ignorera det allt.
Som om det var värt att gå upp.

Samtidigt som jag annars skulle ha fått ångest av att ligga kvar,
så skulle jag få ångest av att se mig omkring.
Knappast att jag kunde vandra runt en dag utan att ens möta min egen spegelbild.
Någonstans skulle den vänta där ute, på min entré.


Varför förstod jag inte,
men av en viss orsak så skulle helgerna alltid vara allt mer ångestframkallande.
Jag skulle känna det där tvånget att göra någonting bra av min lediga tid,
hitta saker, vara tidsnyttig, så att jag inte skulle känna mig efter.


Faktiskt så hade jag inte ens lagt märke till att min panna var ljummen.
Själv så hade jag trott att jag kände mig så varm
på grund av att jag gråtit precis av att inte ha mått så bra rent mentalt.
Hon var troligen främst orolig eftersom att hon redan hade sett mig
vara nära att tappa fattningen av självhat och gråt under gårdagen.



Innerst inne, så ville jag inte låta som om mitt hem var ett helvete ibland,
att jag bara var tvungen att komma ut ur det.
Jag framkallade inte mammas upprörda uttryck för skojs skull.

Men vad ifall helvetet existerade från ett perspektiv?

Trots allt, vilket rum jag än befann mig i, så visade det mig minnen av förr.
Att sitta hemma och studera och studera...
minnen av hur jag tog strax under en halvtimme på mig
under morgonen för att göra en så perfekt frukost som möjligt.
Rent ut sagt äta av ett och samma slags, för att inte säga lite.

Jag kunde känna längs hela min kropp vilken harmonisk känsla
det skulle ha varit att ta mindre, att inte behöva äta upp allt.

Bara tanken och känslan att medvetet vara mindre än folket omkring mig på gatan.
Det självinbillade självförtroendet av att vara bra på någonting:
- att vara smalare än majoriteten.

Fast samtidigt så handlade det ändå inte endast om hemfronten.
Vartän jag gick, Centralen, staden, överallt.
Jag hade vandrat omkring där förr och faktumet att alla var upptagna,
jag åkte in dit själv gjorde inte saken bättre.

Det var inte samma sak.
Det var inte den samma känslan som jag förr haft.
Underligt vad otroligt ensam allt fick mig att känna just nu.
Jag kände mig för stor.
Av att bara se mig omkring, på folket.
Överallt.

Mina ben började långsamt, men säkert tappa orken.