En inre rädsla

Idag var det en av de där dagarna.
Dagarna då... allting inuti mitt tankecentrum kändes så diffust.
Att jag en aning inte vet vad jag ska ta mig till...

Enligt en viss person, så hade jag kommit riktigt långt i min behandling(anonym).
Jag hade provat på det mesta,
förutom övningen med de förbjudna livsmedlen som behövdes ta itu med.
Snart så skulle jag även kanske få börja med spontanätandet till skillnaden från mitt schema.

Det är en god sak, verkligen.
Jag försöker att intala mig själv det.
Åter och åter igen.
Samtidigt som... jag finner mig själv så otroligt långt ut.

Rädd, orolig.
Som om jag själv skulle känna mig vilse i en mörk skog på natten.
Kommer jag att gå runt i cirklar och sedan upptäcka att jag hade varit på den här platsen?

Att äta mat och måltider, på särskilda tider vilket alla under ätstörningsbehandlingar gör...
det är enformigt i sig.
Visst, självklart, fast samtidigt så finns det som ett skydd i det hela ändå.

Spontan och spontan, det finns ju ingen gräns i det hela.
Det finns ingenting som mäter vad en får i sig...
och sedan så kan jag dessutom inte tänka mig själv spontanätande.

De senaste åren så har jag varit så bestämd med tider, så bestämd med mellanmål.
Spontanäta. Småäta.
Det ekar så fel inuti mina öron så att det inte liknar något.

Det sliter på mig... bara tanken att äta över och utöver.

"Det är en god sak, Victoria. En god sak. Tänk bara vad du kan variera dig emellan.
Du kan åter igen äta de sakerna som du tycker om.
Frön, bär, passion, granatäpple...", vilket samtidigt drar i min arm.

Tanken av att hamna där, åter igen.
Att vara låst, vara tvungen att äta dittan och dattan.
Även nu så känner jag hur otroligt harmoniskt det skulle känna att lämna lite mat på tallriken.

Allting gör mig så rädd.
Det hela är någonting positivt, men... är jag fortfarande rädd för att bli lämnad?
Lämna plats åt de som verkligen behöver hjälpen?
Du är passé?


Både mina ben och känslor, de vill både se och känna mig springa.
Springa rakt fram utan någon som helst riktning.
Springa så snabbt så att alla mina hinder inte hinner med i takten.

Men det är kolsvart utomhus.
Jag kan inte se.
Det enda som jag ser ut igenom mitt fönster är ett enda stort mörker.

Jag behöver inte hålla för mina ögon med händerna för att se svart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0