pigment

Ute på stan.
Ute på gatan.
Ute bland människor.

Folk fixar ständigt till sitt hår och framför allt sina luggar.
Rätta till, från punkt till pricka.
Drar fram fickspegeln ut ur väskan.

Det är faktiskt inte som om en är själv om att vara osäker på sitt yttre.
De allra flesta har faktiskt sina små fläckar som de gärna döljer.
Själv så har jag även hört om dem som inte ens går med på att lämna sitt hem
utan ett tjockt lager av smink...
vilket egentligen är så fel.


Till exempel så tog vi, i söndags, en kort sväng till det
nyöppnade centrumet i Sollentuna för att se ifall det var någonting.
Som om. Förutom att det var toppmodernt,
så var det nästan folktomt eftersom att folk inte verkade ha hört alltför mycket om det än.

...På ett sätt så var det harmoniskt i sig, till skillnad från staden.

Folk skulle tränga sig, en skulle få en armbåge i sidan och sedan mängden av dem alla.
Så många, så olika, men ändå så skulle en jämföra sig med dem.
Hur mycket den ena än skilde sig från den andra,
så skulle man leta efter saker som var bättre med dem.
Hade de en snygg klädstil, kanske ett bättre ansikte, för att inte säga låren.
Alltid skulle det vara låren.

Att jag alltid också skulle ifrågasätta ifall det verkligen stämde
- var jag inte större än de omkring mig, eller inte.

Då det var så lugnt... och så avkopplat i centrumet, så blev jag faktiskt som en annan människa.
Om och om igen, så skulle jag öppna min mun:


Jag hade nog sagt det ett par för många gånger.

Fast samtidigt, så var det ändå så underligt.
När vi rörde oss in bland modeavdelningen
och jag lade märke till någon grupp i min ålder som närmade sig mot min riktning...
så såg jag på dem.
Sedan på mig.
Och kraven med spegelbilderna rös upp till toppen inuti mitt huvud.


och mitt hjärta ökade slagen till de snabbare takterna än det normala.
Jag avskydde det.

Det är så fel att en alltid och var dag ska hänga sitt mående på vad det finns att jämföra sig med.
Så fel, så fel... att vilja slå in den högra knogen i en spegel då man väl ser en.
Så fel att känna sig mindervärdig på grund av sin egen spegelbild.

Livet är för guds skull inte en tävling.