Promenad

"Jo, jag har tänkt lite och hur är det med promenader, brukar du gå ut med hunden eller något sådant?"

"Um, nej, jag får ju inte det..."

"Inga alls?"

"Nn-nn. Det är ju inte som om ingen märker när man går ut där hemma exakt..."

"För jag har funderat, och vad skulle du tro ifall du skulle kunna få ta någon liten promenad med hunden ibland då? Så du kommer ut lite?"

"Uhh"

Jag var lite i ett slags chocktillstånd, jag kunde knappt tro det.
Gå på promenader utan någon som helst riktning eller motiv till det, så som jag hade längtat.

"Men i det fallet, så får det inte komma med några som slags kompensationstankar i det här... du får inte gå ut enbart i syftet att göra av med några som helst kalorier"

Vad tänkte hon egentligen, varför skulle en tjej med ätstörning,
som ibland inte ens ville ta fulla mått, vilja bränna ett par kalorier?
Dock var det hela promenaderiet som hade huvudrollen,
så som jag brukade känna mig "oren" då jag inte tagit nog med frisk luft.
Ta promenader...

..."Hur är det, känner du att det börjar kretsa sådana slags tankar inuti ditt huvud nu? Att det är nyttigt?"

"-Men det är ju nyttigt att ta promenader! Ingen människa mår bra av att sitta och rent ut sagt mögla hela dagarna"

"Mm, stämmer. För när det kommer till dig, så handlar det nog främst om att komma ut mer. Att du inte mår bra av att sitta och känna att du inte gör någonting"

Heh, hon verkade ha kvar förmågan att läsa av mig som en bok såg jag.
Det var inte alla som bodde rakt in i City, som kunde ta en trappa ned till ett köpcenter ifall de så ville.
Att bara ta en promenad i ett syfte, det var inte alltid så enkelt för mig att hinna med ifall det inte var under helgen då jag kunde åka in till staden.
Fast ändå så var jag något glad inombords.
Jag var inte fullkomligt bra, men bara det var ett litet framsteg och att personen framför mig ansett att jag hade möjligheten till detta.
Jag log lite svagt och blygsamt.

"Bara en sådan perfekt timing att du gav mig tillåtelsen till det här, nu när vintern strax kommit.
Det hade inte skadat under sommaren då jag fick dåligt samvete av att inte kunna ta promenader under det fina vädret~"

"Kanske det, men i somras så var du verkligen sjuk, Victoria"

"Sjuk", lät lite väl beskt för att vara ett ord då det bara var för ett antal månader sedan.
"Så jädra smal var jag väl ändå inte...", var orden som kretsade inuti mitt huvud.
Men det var då, det här var nu.


"Så du hyser alltså inte några som helsat tankar om att ta promenader i syfte att förbränna kalorier då, alltså?"

Lätt att svara, eller inte?

("Brukar inte de flesta människorna ändå främst ta promenader
för att känna att de rört på sig nog under dagen...?)



Kommentarer
Postat av: pinkhelp

Ja min oro gick ner enormt efter att jag hade varit hos tandläkaren, jag förväntade mig att hon skulle bli chockad, dels över att jag erkände att jag hade ätstörningar (dessutom var det en ung och smal tjej så det kändes så dumt, tänk om jag skulle träffa henne på krogen eller liknande om jag nu skulle gå ut här...), och dels att hon skulle säga att det inte fanns något hopp för mina stackars tänder, men det sa hon inte, tvärt om!



Man måste våga, ingen är frisk när man är sjuk, det är bara att acceptera det. Och även att inse på riktigt att man är sjuk, inte bara att man har varit sjuk.



Kram<3

2009-11-12 @ 08:17:14
URL: http://pinkhelp.blogg.se/
Postat av: Malin

det är ett framsteg viktoria, att du får börja gå promenader; försök inte hitta någonting negativt i det nu utan njut bara av att du fått tagit ett steg närmre fri(sk)het <3



2009-11-12 @ 20:57:27
URL: http://hallonte.blogg.se/
Postat av: Therese

Härligt att du får börja ta promenader igen.

Jag minns själv när jag efter ett sådant förbud fick börja gå. Det var verkligen skönt!



Men det är svårt att inte låta tankarna komma för nära. Fast det går, det går :)

2009-11-13 @ 11:54:06
URL: http://theresewictoria.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0