Död och liv

Jag verkar sjunka djupare för var dag, ned i det dunkla mörkret.
Som om jag rädd. Rädd, rädd för allting.


"Jag står inte ut... ibland så önskar jag att jag vore död.
Det är olidligt,
den senaste tiden så har det inte varit en enda dag då jag inte gråtit.
Jag sover dåligt - det sliter på mig...!!"

"Har du funderat på självmord?"

("V-va, varifrån kom det där?? Ah...ahaha..."), förnekelse.

Ändå så satt jag där fullkomligt tyst.
Sade inte ett enda ord på ett gott tag.

Vilket av dem som jag skulle välja visste jag inte.
Det enda som jag väl var medveten om,
det var oron över hur den döda tystnaden skulle tolkas av personen som satt mitt emot mig.

"Det... är svårt att säga. Förr då jag hade de tankarna,
så var det saker som fick mig att hålla tillbaka.
Jag var rädd, rädd för två saker"

"Vad då för något?"

Ögonen var redan gott diffusa av vätskan som samlades.

"Rädd... för att det skulle komma någonting efter döden, för döden.
Vilka konsekvenser som jag skulle kunna få ifall jag inte dog.
Och mest av allt... att få mamma att gråta.
Att hon skulle gråta och lägga all skuld på sig själv
- jag skulle inte stå ut med det...!!"

Och tårarna föll. De rann längs kinderna. Droppade ned i pölar på bordet.
Jag grät så att det gjorde ont.
Jag fick inte greppa tag med naglarna om min arm som förr, utan rev i bordet i dess plats.
Det gjorde för ont att jag ville få stopp för det.
Bara få stopp, stopp...


Jag kunde se framför mig hur det skulle vara att dra ett djupt andetag.
Stänga ögonen och andas ut med munnen.
Och inte öppna dem igen.
Att befinna mig i ett enda stort kolsvart mörker.
Inte det dunkla och obehagliga, utan det trygga och varma.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0