pigment

Vissa människor tror att en negativ människa framför allt är en gnällig person.
Jag gillar inte det, har aldrig gjort det.
Jag avskyr när jag väl är det,
men då jag samtidigt mått dåligt en längre tid,
så är det svårt att bara låta bli...


Jag hade sovit dåligt under flera nätter i rad.
För det mesta under sex, kanske över fem timmar per natt.
Det skulle ständigt handla om mat, handla om att äta,
och det malde på ett eller att annat sätt sönder mig inombords.

Som om det inte gjorde det hela svårare att ta fulla mått.
Orsaken till att jag hade godis och choklad som ännu en veckas utmaningar
- det var ju på grund av mitt avvikande schemaföljande.

("Vill inte ha, vill inte ha...!")
Inombords så skulle det ju alltid bildas en enda stor dispyt, mellan alter och mellan ego.
Inget av de två alternativen var fullkomligt, samtidigt inte heller fullständigt fel.
Att dessa kontinuerliga moraldilemman alltid skulle bolla runt inuti mitt huvud...

Vad människorna omkring mig skulle anse som det korrekta,
det skulle sedan tolkas som en ren motsats av mitt mentala.
Någonting mindervärdigt, som skulle få mig att liknas som mindre värd.

Då jag väl började min behandling, så var jag inte så rädd för maten från vad jag såg det ifrån.
Spela roll, jag skulle ändå upp i vikt, så varför hålla inne då jag satt på den ultimata sitsen?

Men vad om den sitsen inte fanns mer?

Att jag ständigt skulle känna mig som ballerinan som balanserade på en kant?
Ifall hon föll i, så skulle det fulla rinna över.
Ifall hon föll utanför, så skulle hon falla och slå sig i grunden.


Moral, samvete, val och val... samtidigt som en är medveten om att den är en mänsklig varelse,
så känns det ändå inte fulländat.
Det ska alltid finnas hål att fylla, och hål att laga.